När omvärlden är mörk och dyster får man försöka glädjas över de små sakerna. Som den där stunden när det slår en att dagarna faktiskt börjar bli längre. I torsdags när jag åkte hem från jobbet vid 18-tiden förvirrades jag över att det fortfarande var ljust ute. Jag tittade på klockan två gånger. Är den verkligen 18 och inte 17?

Och i lördags när jag klev ut genom ytterdörren och ut på terrassen hörde jag att grannen närmast också var ute i trädgården. Vi hejade och småpratade och inom ett par minuter stod där ytterligare en granne med en kaffekopp i handen. Under de mörka vintermånaderna ser man knappt sina grannar. Att det lyser i fönstren och är skottat på uppfarten är i stort sett de enda tecknen på att någon faktiskt bor där. Men så plötsligt så kommer den, den där dagen när vi sakta börjar ta oss ut och står där och kisar mot vårsolen.
 

Hela lördagen slet jag med att bära kartonger och annat ut ur huset och in i utomhusförvaringen och jag njöt av varenda sekund. Kaffet kallnade på två minuter, men vad gjorde det – den första koppen kaffe utomhus när våren kommer är världens godaste kaffe även om det har kallnat.

För några månader sedan bodde jag i det närmaste på en parkeringsplats. Åtminstone kändes det så när jag gick ut på altanen. Men nu, nu har jag en grön, inbjudande trädgård framför mig när jag öppnar dörren. Trädgården är full av små planteringar med växter som jag ännu inte har sett. Men nu börjar det knoppas i rabatterna och varenda dag upptäcker jag något nytt. Herregud vad jag njuter av det.
 

Så – när det känns otryggt och hemskt i där ute i den stora världen får man boa in sig och värma sig i det lilla. Hämta kraft och energi och ta tillvara varenda solstråle, krama sina närmaste och njuta av knoppar i rabatterna. Och dricka en kopp kallt kaffe.