Bonde söker brud, som just nu spelas på stadshuset, är en fartfylld fars inramad av sång och musik. Pjäsen är som bekant en parodi på TV4:s populära dejtingprogram ”Bonde söker fru”.
Protagonisten, den som handlingen snurrar kring, är i detta fall bonden Lasse. Han sökte till programmet påhejad av sin granne Leiffo som senare medvetet nästlar sig in i programmet. Centralt för handlingen är förstås de sökande kvinnorna, som snabbt visar sig ha varierande orsaker till sin kärlekslängtan. Handlingen i pjäsen fokuserar inte mycket på kvinnornas rivalitet om bonden, eller hur det känns att tävla om en gemensam mans gunst, utan blickar mer in i kvinnornas egna liv. Där finns både glädje och sorg, vilket ibland studsar mot pjäsens humoristiska klangbotten.
Pjäsförfattaren Daniella Franzell, som själv deltagit i Bonde söker fru, nöjer sig inte enbart med att gestalta Lasse och kvinnorna utan tar även in Lasses föräldrar Uffe, och Gitta. Dessutom skrev hon in temperamentsfulla Angelina från Italien, samt andra för handlingen viktiga personer. Ett smart drag av henne.
Pjäsen startar upp med fin sång av Ellen Smulter och bandet, vilket ger en fartfylld start, men stannar ganska tvärt upp i tempo då tv-teamets producent Heidi Viktorsson informerar bonden om hur han ska uppföra sig i tv. Vad han ska säga och tycka, för det får inte märkas att kamerorna är påslagna.
Det går säkert så till vid inspelningar i verkligheten, men här kändes det mest som en stelare arbetsintervju. Det fanns inte heller särskilt bra repliker att göra bra teater av här. Men efter denna trevande inledning började scenerna sitta mer naturligt och humorn finna sin plats.
Pjäsen är skriven för en finlandssvensk publik med de dialekter och den kontext som gäller där. Därför var det fint att man här skapat en mer åländskt variant med åländsk dialekt som kontrasterar mot det österbottniska och högfinlandssvenska talet. Joel Donner som har huvudrollen kan känna sig nöjd med sin tolkning av bonden Lasse. Han gör sin teaterdebut här och gör det på ett trovärdigt och naturligt sätt. Så, Joel, bara att fortsätta spela teater! Leiffo spelad av Carl-Michael Nygård, talade österbottnisk dialekt, och tvekade inte att lägga sig i både det ena och andra. Vilket gav utdelning till slut.
Jan Nordberg och Anki Sjölund har stor vana från tidigare roller och är trygga och tydliga i sitt agerande ihop. Jan som den konservative och smått främlingsfientlige Uffe och Anki i rollen som Gitta, en lojal hustru som troget kokat potatisgröt till mannen som hon också tror älskar gröten. Men kan Uffe i fortsättningen ta det för givet?
Ja, det bjuds på många dråpliga och roliga situationer och repliker där skådespelarna tar chansen att göra bra teater. Visst kan tendenser till överspel ses men inget som stör helheten. Själv blev jag otroligt road av Katja Kudinoffs tolkning av Angelina, som talade med en brytning på italienska och med stor energi bjöd på köttgryta ur en stor kastrull. Hon drog ner många skratt.
Farsartat och roligt blev det också då Carina, en av tjejerna hos bonden spelad av Pernilla Hägglund, avslöjade generande och livsviktiga händelser i direktsändning. Även Linda Eriksson i rollen som Lena spelade med bravur. Det ska också sägas att samtliga skådespelare gjorde ett utmärkt jobb! Och regissördebuterande Andreas Lindblom lyckades hålla skådespelarna i balans trots vissa ostyriga scener vid starten. Bra gjort! Så gå och se pjäsen, roa dig och glöm världen utanför!
Slutligen tycker jag att man kunde gjort lite mer av de musikaliska inslagen. Trots Ellen Smulters härliga stämma som kommenterade händelserna så hängde inslagen lite utanför handlingen. Vid de tillfällen där skådespelarna sjöng med solisten kom musiken närmare handlingen. Kanske kunde orkesterns killar sjunga med i vissa sånger.
Eivor Lindström
