Inledningsscenen är stilla. På golvet ligger tre stora stenar. Till vänster reser sig en bred luftig pelare klädd i skira vita tyger, till höger hänger en kortare pelare halvvägs ned till golvet.
Ett glittrande abstrakt vattenmönster projiceras på fondvägg och golv. Det för tankarna till den ursoppa som för runt tre miljarder år sedan födde fram de första levande organismerna på vår planet. Tunga droppar börjar falla på stenarna, i form av ljusprojektioner. Rummet ljuder av oordnade toner, ett slags atonalt soundtrack till livets uppkomst.
En av stenarna börjar försiktigt röra på sig. Små små rörelser som sakta växer tills stenen förvandlats till en upprest form, klädd i vida vita tyger, påminnande om en puppa som plötsligt öppnas och avslöjar konturerna av en kropp.
I fonden ersätts vattnet av krypande sand, is, lövverk ... Livet tar sig upp på land och skaffar sig allt större rörelsefrihet. Den dansande kroppen och dess virvlande tyger fungerar som en rörlig projektionsyta för bilderna. Det är sällsamt vackert och suggestivt. Ljudet, eller musiken blir allt mer ordnad och rytmisk. Man hör piano, gitarr, elektroniska pulser och glasspröda klanger.
Så fortsätter denna skapelseberättelse under 40 minuter fram till det oundvikliga slutet i eld och förintelse. Dansaren och pelarna brinner, golvet glöder av lava tills elden sakta falnar i ett stilla gnistregn. Publiken håller andan. Det är ändlöst vackert. Men det är inte riktigt slut. Den som minns sin gymnasiefysik vet att enligt termodynamikens första huvudsats kan energi inte förstöras. Föreställningens episka resa avslutas med att ljuset, energin, i ett uppåtriktat lila töcken återvänder ut i den rymd den en gång kom ifrån. Det blir svart.
”Tabula rasa”
Hanna Kivioja: Dans och koreografi.
Marcus Boman: Fotografi.
Jakob Sundström: Video.
Mathias Boman: Musik.
Sanna Isabell: Kostym- och scendesign.
Scen: Alandicas auditorium.
Urpremiär och enda föreställning: Söndagen den 12 januari.
Det är med andra ord en storslagen historia som berättas med storslagna uttryck i ett synnerligen lyckat möte mellan olika konstnärer. Till grund ligger Marcus Bomans fotobok ”Jag är”, vars naturlyriska bilder inspirerade dansaren Hanna Kivioja till tanken på denna tvärkonstnärliga uppsättning. Videokonstnären Jakob Sundström anlitades för att skapa rörliga ljusglittrande och skuggmättade videoflöden av Marcus Bomans fotografier.
Inspirerad av bilderna har musikern Mathias Boman skrivit en poetiskt expressiv ljudbild som fint förstärker det visuella intrycket och bygger ut helheten med en rytmisk förstärkning. Den enkla men effektiva scenografin med tygpelare och stenar, och inte minst Hanna Kiviojas textilrika och imponerande flexibla danskostym och projektionsyta är skapade av Sanna Isabell.
Med sina böljande oavbrutna rörelser, i oändligt många olika varitioner, gestaltar dansaren Hanna Kivioja, som även skapat koreografin, oerhört skickligt en levande organisms utveckling från livlöst stillastående till brinnande klimax. Rörelserna i kombination med att hon fylls av projicerade bilder skapar en smått övernaturlig känsla av att man bevittnar en helt egen livsform, något skilt från människokroppens begränsningar.
Föreställningen Tabula rasa uppfyller till fullo sina högt ställda ambitioner att låta de olika konstnärliga uttrycken smälta samman i en helgjuten helhet.
Det är synd och skam att pengarna bara räckte till att sätta upp denna unika och nyskapande föreställning en gång. Premiären filmades dock och görs förhoppningsvis på så sätt tillgänglig för flera senare.
