”Jag minns första gången jag läste ”Molnet” för drygt 25 år sedan”, berättar Nicklas Lantz vid inledningen till föreställningen ”Ett moln i byxor” Och han fortsätter med att berätta hur Majakovskijs ord träffade honom så kraftfullt att han nästan saknade ord. Nu vill Nicklas att vi ska följa med på hans experiment då han berättar och gestaltar ”Ett moln i byxor”.

Vladimir Majakovskij (1893-1930) verkade som poet, författare och bildkonstnär i Moskva, under första delen av 1800-talet. Han var socialist, futurist men också betraktad som förrädare av ryska staten. Diktsamlingen ”Ett moln i byxor” diskuterar kärlek, revolution, religion och konst – allt sett i bakgrund av en avvisad och krossad kärlek.

Skådespelaren Nicklas Lantz befinner sig ensam på en liten tillfällig scen i Skeppargården Pellas ladugård. Han är laddad till brädden, oerhört koncentrerad. Vi måste förstå hans ord. Det är viktigt!

”Om ni vill – blir jag en kropp som kreverar – i en annan tonart än himmelens lyror – om ni vill – kan jag uppträda lugnt och belevat – inte en karl men ett moln i byxor”. Nicklas laddar alla ord med innehåll och spottar fram dem en efter en. Vi sitter kvar på våra stolar och lyssnar andäktigt i nästan 50 minuter. Vad orden betyder är vi inte säkra på men allt känns ändå verkligt och viktigt, varje nyans, varje mening. Nicklas läser upp alla rader och verser med ord helt utantill. Ja, det är ju en bedrift i sig!

De olika diktavsnitten avgränsas med musik som Lantz skrivit men också med musik av ryska gruppen ”Mumintroll”. Musiken är viktig för föreställningens format, att den inte blir för mastig. För alla avsnitt är fyllda med bilder och ord som tillsynes saknar sammanhang. Ändå räcker Lantz över orden till oss med en sådan självklarhet att vi inte tvivlar på dess uppriktighet.

Det känns spännande att se denna form av experimentell teater här på Åland. De flesta teaterbesökare vill ju roas och inte behöva fundera över vad skådespelaren menar med sina ord. Här måste vi tänka till, sätta oss in i diktens betydelse. Jag tittar ändå mest på Lantz som med oerhört stark röst och glödande ögon står framför mig. Han befinner sig i Odessa med orden, han berättar för oss att ”hunden slickar den hand som nyss slagit den”. Han vädjar till Maria och han vädjar till Gud.

Nej, teater måste inte alltid vara så komplicerad bara berättelsen lever och det gör den. Och vi förstår att allt kan hända på en teater trots endast tre föremål som rekvisita: en hatt, en blombukett och en bok. Resten är kropp, röst, energi och ord.

Eivor Lindström