Kanske kan Stallhagen nästa sommar locka med en rysk rökbastu med anor från 1900-talets början. Bastun, en av de sista ryska timmerbyggnaderna på Åland, låg ursprungligen på Boxö i Saltviks skärgård.
Men det finns också andra som vill åt bastuvirket.
FASTIGHET Det är Stallhagens vd Jan Wennström som har planer på att bygga upp bastun på nytt.
- Helst intill vattendraget så att man kan ta ett dopp direkt från bastun, säger han och nickar mot den del av Långsjön som ligger nedanför bryggeriet och puben.
Enligt Jan Wennström skänktes den kombinerade bastun och tvättstugan till museibyrån för många år sedan av Stallhagens tidigare styrelsemedlem Tage Eriksson. Sedan dess har byggnaden legat nedmonterad och oanvänd intill bryggeriet.
Hör ihop
- Nu har jag på omvägar fått höra att någon är intresserad av bastun men jag vill ju att den ska vara kvar här. Den hör ihop med huvudbyggnaden, säger han.
Han har vänt sig till landskapsregeringen och museibyrån och ber dem "efterskänka gåvan" till Stallhagen som då lovar att sätta upp byggnaden. Tanken är att använda den som bastu och som en turistattraktion i samband med bryggeriet.
Både damer och herrar
Men inte bara för turisterna. Jan Wennström vill att också ålänningarna ska få bada rysk rökbastu.
- Kanske en kväll för damer och en för herrar, funderar han.
Bastuvirket ligger under ett skyddstak och enligt Jan Wennström verkar stockarna vara i någorlunda gott skick. Om inte virket är alltför ruttet och om museibyrån är med på noterna kan bastun återuppstå till nästa sommar då självstyrelsen firar 90-årsjubileum.
- Är virket ruttet kanske vi fixar till en kopia. Och kanske kan en del återanvändas.
Tvilling på Kökar
Men det finns också andra som vill ha bastun/tvättstugan. Kökars församlingshem är en "tvillingbyggnad" och enligt överantikvarie Elisabeth Palamarz vid museibyrån vill Kökars kommun ha husvirket. Ingen formell anhållan har ändå ännu kommit från Kökar.
- Också en privat ägare till en gammal kvarn vill ha virket för att restaurera kvarnen, säger hon.
Läs mer i dagens tidning.

Kerstin Österman