Helena Lagerström i Mariehamn fick diagnosen livmoderhalscancer i maj 2023 och inledde behandlingen under den tid som egentligen skulle vara hennes semester. Men sjukdomstiden fick en vändning när hon fick höra talas om att man kunde få bidrag från Ålands cancerförening om man hade minderåriga barn. Ett bidrag som kunde ge en guldkant till en annars svår tillvaro för barn som har en familjemedlem med cancer.

Inom familjen, som består av Helena, en tonåring och ett yngre barn i skolåldern, fanns redan tankar på att skaffa en hund. Men i och med att det fanns möjlighet att få ett ekonomiskt bidrag blev planerna verklighet. Det som av andra kanske användes för resor eller upplevelser med barnen, blev en hundvalp till familjen Lagerström.

Lilly, en kooiker på 3,5 månader bor numera hos Helena och barnen.

– Det blev ett projekt vi gjorde tillsammans. Vi var alla överens om att vi ville ha en hund och barnen letade efter en hundras som skulle passa. Vi var säkra på att vi ville använda bidraget till en hund och inte till en resa. Men vi fick en resa när vi hämtade henne från Sverige.

Den 2 december blev Lilly en del av familjen.

– Vi behövde sätta fokus på annat, något som band ihop oss. Jag kände också att jag inte kan vänta, man vet aldrig vad som kan hända. Man måste leva här och nu.

Valet föll på en kooikerhoondje. Lilly kan bli upp till 40 centimeter i mankhöjd och väga 10-12 kg.

– Hon är gullig, men det är mycket hund. Hon är en spårande och apporterande hund som passar för agility.

Hela familjen är aktiv och Lilly passar in. Det äldre barnet ser fram emot att Lilly ska bli tillräckligt gammal för agility.

Tips från ÅHS

Det var via cancersköterskan vid Ålands hälso- och sjukvård (ÅHS) som Helena fick höra talas om bidraget för familjer med minderåriga barn från cancerföreningen. Ansökan gick smidigt och Helena var ärlig med att pengarna skulle användas till en hundvalp. Bidraget på 800 euro utökades med en julbonus på 200 euro. Dessutom fick Helena ytterligare ett bidrag på 300 euro från Ålands cancerfond.

– Jag lovade Monica (Monica Toivonen, Ålands cancerförenings verksamhetsledare, reds. anm.) att jag skulle komma och visa upp hunden, och det gjorde jag. Monica tog en bild på Lilly och visade för styrelsen.

Lillys ankomst har betytt mycket för Helena och barnen.

– Vi hjälps åt att sköta om henne, nu som valp ska hon ut många gånger om dagen.

Helena är tillbaka på jobb sedan i oktober, men har kunnat ta ut semestern som hon skulle haft i somras.

Hon var på en uppföljningskontroll i november och allt såg bra ut, och om en månad ska hon på kontroll igen.

Helena är tidvis rörd när vi pratar om cancern, men vill ändå inte fokusera på det jobbiga.

– Allt är inte eländigt, det finns en mening med allt. Det är ingen hemlighet att jag drabbats av cancer. Det har varit tufft för barnen, naturligtvis, men jag hade tur och har varit i bra form. Jag cyklade till flygplatsen när jag skulle ta det dagliga flyget till Åbo.

Helena bestämde att sjukdomen inte skulle få ta över tillvaron.

– Vi behövde göra något tillsammans och med en hund har vi roligt i flera år.

Men hur känns det att skaffa en hund när du ändå inte vet hur din sjukdom framskrider? En hund lever i många år.

– Man måste gå vidare. Jag är mycket för tro, hopp och kärlek. Och barnen får något annat att tänka på. Visst funderar de, de känner andra som också drabbats av cancer i familjen. Jag pratade med barnen innan Lilly kom om att skulle något hända med mig längre fram, att jag blir sjuk med återfall och inte skulle klara fighten, så är Lilly i trygghet och blir omhändertagen av sonen. Det känns toppen, men jag vill ju tro att det inte kommer att ske.

”Väl värt”

Bidraget var guld värt, säger Helena.

– Det känns jättefint att ha Lilly för en lång tid framåt. Den här cancerresan har fört oss närmare varandra, vi har blivit sammansvetsade, och ännu mer efter att vi fick en hund. Det gör jättemycket att vi har henne. Jag kan inte gömma för barnen att livet kan vara svårt, men jag vill tro att allt ska se bra ut under uppföljningsbesöken.

Helena tycker också att ansökan för att få bidraget gick lätt, där märks Ålands litenhet.

– Jag pratade med cancersköterskan, sedan skrev jag ut blanketten och tog kontakt med Monica. Hon ringde upp och sade att det också blev en julbonus. Det var ingen svår process, Monica var i kontakt med cancersköterskan för att sjukhuset skulle kunna intyga att jag är patient där.

Angående bidraget från cancerföreningen säger hon att ingen ska tveka att söka.

– Familjen behöver verkligen en guldkant, eftersom det kan vara mycket påfrestande och annorlunda vardagar under cancerbehandlingarna. Att få göra och använda pengarna till något roligt känns som en belöning, efter den påfrestande tiden.