14-åriga Smilla Rundberg bubblar av liv. Hon pratar snabbt och mycket och de glada ögonen glittrar. Vore det inte för duken på huvudet är det omöjligt att tro att hon för bara några månader sedan var väldigt sjuk i leukemi. Nästan åtta månader har hon tillbringat på sjukhus utanför Åland och för två veckor sedan kunde hon komma hem.

Hon och hennes 16-åriga storebror Melker sitter tillsammans i familjen Rundbergs kök och vill berätta om sjukdomstiden och vikten av att folk donerar blod och anmäler sig till Stamcellsregistret.

Allting startade i somras. Smilla hade konstiga utslag och kliande prickar på kroppen och hon fick lätt blåmärken.

– Jag minns att vi var på stugan och jag vaknade med en massa blåmärken och hade kliande prickar på halsen. Jag sommarjobbade på S-market då. Därifrån åkte vi och tog lite blodprov till Medimar och jag åkte tillbaka till jobbet, men då ringde de och sa att jag behövde ta mer tester med en gång, säger Smilla.

Snabba ryck

Sagt och gjort, fler tester blev det och för åtminstone mamma Mikaela Rundberg kom beskedet sedan som en stor chock. Proverna var så alarmerande att de med en gång behövde ta helikopter till Åbo.

– Allt gick jättefort. På bara två-tre timmar gick vi från att ta tester till att flyga helikopter till Åbo, säger Mikaela.

– Jag hade alla mina saker kvar på S-market, men jag tyckte ändå att det var lite spännande att flyga helikopter, säger Smilla.

Väl framme på ÅUCS barnsjukhus fanns olika skyltar där det stod ”cancer”.

– Jag ville skydda Smilla och försökte skymma dem. Vi hade då fortfarande hoppet att det kunde vara något annat, säger Mikaela.

– Men dagen efter kom en läkare och sade ordet ”blood cancer” och då förstod jag att det var det jag hade. Jag visste inte vad leukemi var, säger Smilla.

Hon säger att hon blev riktigt ledsen när hon så småningom förstod och särskilt att hon skulle tappa håret var ett hårt slag.

– Det var riktigt jobbigt, säger Smilla.

Behandlingen med cellgifter sattes i gång omedelbart.

– Jag var inne på sjukhuset tre veckor i sträck utan att gå ut, säger Smilla.

Perfekt match

Efter den andra behandlingen blev det klart att det behövdes en benmärgstransplantation. Först utreddes om mamma Mikaela eller pappa Daniel Rundberg kunde vara lämpliga som stamcellsdonatorer. Också storebror Melker och tioåriga lillasyster Polly utreddes.

– Det visade sig att Melker var en perfekt match. Det var en sån lycka, det var första gången jag kände att äntligen har vi lite tur, säger Mikaela.

Melker behövde inte mycket betänketid.

– Det var ingen tvekan. Jag hade ju sett hur hon blev allt sämre och det kändes otroligt att kunna rädda henne så här, säger han.

Själva transplantationen gjordes i Helsingfors den 27 november. Totalt togs 900 milliliter benmärg från Melker.

– Den var ganska odramatiskt. Det gick fort och jag blev nedsövd. Efteråt hade jag lite ont i ryggen och så fick jag inte anstränga mig på tre veckor, säger Melker.

– Det sägs att unga män är de bästa donatorerna, säger Mikaela.

Smilla behövde innan transplantationen tömmas på blod, men själva transplantationen gick bra.

Men sedan uppstod komplikationer. Smillas lever och njurar slutade fungera och hon behövde dialys. Hon blev inlagd på intensiven i Helsingfors där hon blev kvar en månad

– Jag var jättesvullen och hade helt gula ögonvitor. Jag minns inget av julen, allt gick som i en dimma, säger Smilla.

Mikaela beskriver sorgen och oron som nästan outhärdlig.

– Jag minns att jag gick en promenad och såg glada människor runt omkring mig som pratade och skrattade som vanligt och kände att det var så orättvist.

Men så småningom återhämtade sig Smilla och krafterna började återkomma.

– Fortfarande väger jag sju kilo mindre än när jag blev sjuk. Till en början bar inte mina ben mig. Jag kanske inte ännu riktigt har förstått hur sjuk jag har varit.

– Smillas styrka har alltid varit hennes positivitet och hennes kreativitet. Nu är det på väg uppåt, säger Mikaela.

Nära band

Det märks hur nära Smilla och Melker är, trots att de är olika. Där Smilla är den spralliga och pratsamma är Melker lite mer tillbakadragen.

– Vi har absolut kommit varandra närmare tack vare detta, säger Smilla.

– Jag har insett att hon kanske trots allt inte är så jobbig, säger Melker och både han och Smilla brister ut i ett gapskratt.

– Dessutom har jag bara Melkers blodceller nu så om någon av oss rånar en bank och det blir blodspår kan man inte säga vem av oss som är den skyldiga, säger Smilla finurligt.

Svårt räcka till

Den påfrestande tiden har sammansvetsat familjen som levt helt splittrad de senaste åtta månaderna. Minst av alla har Mikaela och Daniel kunnat ses, den ena har ständigt funnits vid Smillas sida, medan den andra varit hemma med Melker och tioåriga lillasyster Polly. Nu får de äntligen vara tillsammans igen.

– Som förälder har det varit jättesvårt att räcka till för alla barn. Hela tiden har man behövt säga hejdå till någon och inte vetat när man ses nästa gång. Men när man väl har setts har man förstått att ta vara på tiden och verkligen prata med varandra, säger Mikaela.

– Det här har varit de jobbigaste åtta månaderna i mitt liv. Det var så tungt att se att Smilla bara blev sämre, det tog väldigt hårt, säger Melker.

Han och hela familjen vill uppmana alla som kan att registrera sig i Stamcellsregistret.