Ålandstidningen besöker det hemtrevliga kaféet Solkulla gård, som ligger i den gamla skolan i Emkarby, Finström. Först att hälsa är den isländska fårhunden Busi, som är en trogen följeslagare till Maria Teir. På väggen hänger ett fotografi av maken Thommy Teir som gick bort i somras.

– Han är med och kollar att vi sköter oss, säger Maria.

För några månader sedan förändrades livet drastiskt, men Maria har beslutat att åter ta på sig kockrocken för att fortsätta driva den verksamhet som hon och Thommy tillsammans byggde upp.

– Jag får mycket omtänksamhet och kärlek från mina kunder. Folk frågar hur jag orkar, men jag orkar för att jag kommer hit. Det blir inte bättre av att vara hemma. Min blodsfamilj finns i Österbotten men min Solkullafamilj är här, och den är minst lika viktig för mig, säger hon.

Hittade hem

Både Thommy och Maria har sina rötter i Närpes, men de beslutade sig gemensamt för att flytta till Åland.

– Vi tänkte att vi testar att flytta. Vi kunde alltid återvända till Närpes, men vi har aldrig ångrat oss. Emkarby är mitt hem nu, säger hon.

När Maria och Thommy kom till Åland med flyttlasset den första dagen körde de förbi Solkulla på väg till en sommarstuga där de skulle bo tillfälligt. ”Där ska vi bo”, sade hon till Thommy, fast besluten. Efter fem år, när de fått sin hembygdsrätt, blev Solkulla plötsligt till salu. De tvekade inte, utan köpte huset som Maria redan hade skapat ett band till. I dag beskriver hon det som sin trygga plats, där hon mår som bäst.

2020 köpte de Emkarby skola, som ligger 300 meter från Solkulla, och flyttade in kaféet där.

Tungt besked

I vårvintras blev Thommy sjuk och trött. Han fick smärtor i bröstet och ryggen och sökte hjälp på akuten vid flera tillfällen. Trots detta blev han hemskickad med beskedet att det rörde sig om en inflammation. Under april och maj förvärrades Thommys tillstånd men han ville inte söka vård igen, övertygad om att han återigen bara skulle skickas hem.

Sista veckan i maj skulle de åka på en studentfest i Närpes, men Thommy var i riktigt dåligt skick. Maria tog då beslutet att åka till Godby hälsocentral, där de fick träffa en läkare som tog hans symtom på allvar. Thommy fick morfin för att klara av resan till Närpes, och när de kom hem planerades inläggning för vidare undersökning.

– Den helgen i Närpes sade Thommy till mig: ”Det känns som att det här blir min sista sommar”, och jag såg hur illa det verkligen var.

Efter hemkomsten gick allt väldigt snabbt. Inom en timme efter undersökningen fick de beskedet – Thommy hade drabbats av aggressiv matstrupscancer som redan spridit sig till huvudet, skelettet, binjurarna och ryggraden. Läkarnas besked var tydligt: det fanns inget de kunde göra.

– Det var en väldig chock. Men vi båda accepterade det, och det tror jag var väldigt viktigt.

De pratade öppet om vad som skulle hända och förberedde allt som kunde förberedas. Thommy ville själv planera sin begravning, och de tog tillvara på varje stund de fick tillsammans. Maria bodde med Thommy på sjukhuset under hela den tiden, trots företagets högsäsong och alla plikter som följer med sommaren.

– Det fanns aldrig någon tvekan. Oavsett om det skulle bära eller brista, tänkte jag aldrig lämna hans sida.

Byn gick samman

Samtidigt som Maria gick igenom sitt livs största prövning var det också en utmaning att klara av att driva verksamheten. Men hon har inte varit ensam. Under de svåraste stunderna i somras slöt hela byn upp för att hjälpa henne att hålla Solkulla i gång.

– Jag har två fantastiska ungdomar som jobbar i kaféet, Noah Holm och Alva Johansson. De är mina eldsjälar och har varit med mig sedan Solkulla startade. Och ta mig fasiken, de rodde det hela i land.

Under sommaren var det full ruljangs, och på en lista kunde frivilliga personer skriva upp vilka dagar de kunde jobba. Listan fylldes snabbt, och det blev nästan konkurrens om vem som skulle få jobba.

– Människor ställde upp till hundra procent, de bakade och kom hit med kakor och bullar. Om jag ska vara ärlig vet jag knappt alla som var här och hjälpte till, för det var så många, flera av dem var ivriga pensionärer. Jag behövde aldrig ens kolla hur det gick, jag visste att allt flöt på som det skulle.

Vad betydde det för dig?

– Det går inte att beskriva i ord. Det visade hur mycket folk uppskattar det jag gör, och jag är så glad att Thommy hann uppleva det. Han blev djupt rörd över hur alla slöt samman. Jag har en stor trädgård hemma som jag egentligen hade tänkt låta vara, men folk kom och klippte gräset och rensade rabatter. Det var människor överallt som hjälpte till. I tider av kris sluter folk verkligen upp, och jag känner mig oerhört stolt över att vara en del av Emkarby. Jag har haft hela byn bakom mig.

Middag vid graven

I juli somnade Thommy in, 56 år gammal.

– Thommy hade en förmåga att locka fram ett skratt ur vem som helst, han var fruktansvärt humoristisk. En social och omtyckt person, en enastående man. På hans begravning i Finströms kyrka var det fullsatt.

Thommy och Maria skulle ha firat sin tioåriga bröllopsdag strax efter hans begravning.

– Vi hade planerat att ha middag på ÅSS där vi firade vår bröllopsfest, men vi hann aldrig så långt. I stället tog jag med mig mat och Busi och åkte till graven för att ha vår bröllopsmiddag där.

– Jag hade aldrig trott att jag skulle bli änka vid 45. Man blir nog aldrig samma människa igen, men det behöver inte nödvändigtvis vara en dålig sak. Kanske lär man sig att uppskatta livet på ett helt annat sätt.

Solkullas framtid

Att fortsätta driva Solkulla gård på egen hand är inte utan utmaningar. Det gamla huset kräver underhåll, och den ekonomiska framtiden är osäker. Ändå väljer Maria att fortsatt hålla verksamheten öppen fredag till söndag året runt, åtminstone för nu.

– Solkulla är min vision och dröm, men vi var två som genomförde den. Det är en stor utmaning att driva detta mitt i sorgen. Jag har alltid älskat utmaningar, men jag inser att jag har mina begränsningar.

I januari ska hon delta i de nordiska mästerskapen i gourmetpizza i Stockholm, där hon ska tävla med sina populära hantverkspizzor – en specialitet som blivit en signatur för Solkulla.

När Maria reflekterar över framtiden vet hon inte exakt vad som väntar.

– Jag har en ljus syn på framtiden, även om jag inte vet exakt hur den ser ut. Jag tar en dag i taget. Efter vintern utvärderar jag läget, men jag vet att jag inte släpper taget om mitt Solkulla.