Om man kör till vägs ände på norra Åland hamnar man på Isaksö vid det glittrande skärgårdshavet Norrhavet.

I Västergård bor skärgårdsbonden Ingolf Strand. Man får nog säga att både Ingolf och gården är unika. I direkt nedstigande led slog sig hans förfäder ner på den vackra platsen i Geta för minst femhundra år sedan. Ingolf kan stolt visa upp ett inramat diplom där gårdens släktträd finns med. När Ingolf promenerar omkring på gården är det alltså med vetskapen om att tjugo generationer förfäder gått på samma mark.

Gården har ömsat skinn många gånger för att passa olika generationer. Födkrokarna har varierat, de tidigaste släktingarna var lotsar. Själv har Ingolf levt på att driva jordbruk.

Han sitter i en gungstol i det rymliga lantköket med vallhunden Salka vilande bredvid sig, och konstaterar att hans femtio år långa karriär som bonde har nått sitt slut.

– Tyvärr finns det inte ekonomiska förutsättningar för små åländska gårdar. Jag blev den sista mohikanen, säger han.

Bild

Att avveckla ett lantbruk görs inte över en natt. Som mest har Ingolf haft 200 djur på gården. I dag har han några highland cattle-kor kvar, mest som hobby.

– De tomma djurutrymmena har blivit vinterförvaring för båtar. Det finns hundratals stugor i Geta och många båtar, men ingen vet var man ska ha dem, säger Ingolf.

Familjen Strand är företagsam. För tio år sedan förvandlades en gammal lökåker till Hellö camping, man hyr ut småbåtplatser och ett gammalt spannmålsmagasin hyrs ut via Air bnb till cykelturister som kommer från när och fjärran.

Vuxen över en natt

Ingolf är född och uppvuxen i ”lisstugan” (dialektalt för lillstugan) med sina föräldrar och syster, ett stenkast från mangårdsbyggnaden där farföräldrarna bodde när han var liten.

Den 18 januari 1974 omkom hans pappa i en drunkningsolycka. Farföräldrarna var för gamla för att sköta jordbruket, och ansvaret landade på tolvårige Ingolfs axlar. Morgonen efter olyckan var han i ladugården för att sköta pappans uppgifter.

– Jag blev vuxen över en natt. Uppväxten var tuff, det tänkte jag inte på då. Men som vuxen har jag insett att jag faktiskt bara var ett barn. När min son fyllde 12 år och jag tittade på honom kunde jag inte begripa vad jag gjorde i samma ålder. Men det var en annan tid. Det fanns inget skyddsnät då, däremot fick vi väldigt mycket hjälp av folk runt omkring oss. Fördelen med det lilla samhället är att man verkligen hjälps åt när det går riktigt illa.

Bild

Många som levde under sjuttiotalet minns olyckan då fyra unga män, från tre olika kommuner, förolyckades när de var ute på rävjakt. Det var mörkt och blåsigt, båten var för tungt lastad och kapsejsade.

– Det är en av de större olyckorna i modern tid i nordvästra skärgården. Under en vecka pågick ett stort sökpådrag, och alla fyra hittades, säger Ingolf.

Medan jämnåriga kamrater levde bekymmersfria ungdomsliv hade Ingolf fullt upp med sådant som att transportera mjölk, slå hö och plocka sockerbetor.

Änkling vid 25

Telefonen i köket ringer. Det är Ingolfs mamma som bor i Västanträsk, Finström, dit hon flyttade efter att ha gift om sig.

– Det är morsan som vill ha en lägesrapport, i en mammas ögon blir man aldrig mer än 18 år, säger han.

När Ingolf var ung träffade han Ellinor Höglund från Grelsby, Finström, paret gifte sig och hon flyttade in på gården. Men hon dog 24 år gammal till följd av en hjärntumör.

Även den här gången hanterade Ingolf sorgen genom att arbeta.

– Hon dog en fredag, på måndagen var jag runt i Geta och köpte kalvar som att inget skulle ha hänt. Dels behövde gården fungera, dels trodde jag på allvar att jag klarade vad som helst, att jag var gjord av stål.

Frontalkrock

Efter fyra år som änkling träffade Ingolf sin fru Kirsi från Tammerfors. De gifte sig och fick barnen Oskar och Aina. Han beskriver henne som en naturmänniska med konstnärlig talang, som värnar om gården minst lika mycket som han själv. Ett av deras stora gemensamma projekt har varit totalrenoveringen av mangårdsbyggnaden som påbörjades i början av 2000-talet.

Medan renoveringen pågick bodde familjen i lisstugan, där det började brinna i pannrummet. Ingolf säger att det var ”fem före” att stugan brann upp, men branden stoppades. Han berättar att han började känna en konstig trötthet. Sen kom kraschen.

Bild

Ingolf skulle hämta hö i östra Geta med sin traktor. Det var vinter, halt väglag och när han svängde ut från en sidoväg hamnade han på fel sida av vägen. Mitt emot honom kom en lastbil i hög hastighet, fordonen frontalkrockade.

– Jag har inte trott på det tidigare, men nu vet jag att nära döden-upplevelser existerar. Mitt liv spelades upp som en film och jag tänkte att jag har hunnit med mycket. De sista sekunderna innan smällen var oändligt långa, jag räknade med att det var kört. Det small som tusan, säger han.

Traktorn flög åt sidan, men Ingolf var oskadd. Tjugo meter bort låg lastbilen på sidan. Med tunga steg gick Ingolf dit, beredd på att möta en hemsk syn.

– Jag tänkte att föraren inte kunde ha klarat sig. Men innan jag hann fram for sidodörren upp, en ung rask kille kom upp som en strömming. Det var en otrolig lättnad att han var hel och levde.

Sorgen kom ikapp

Men trots att båda klarade sig utlöste händelsen en stark reaktion hos Ingolf. Han hade inte gråtit sedan pappans död, och efter trettio år brast det.

– Det där med farsan och första frun hade jag skjutit ifrån mig. Det visade sig att jag inte var gjord av plåt, verkligheten kom ikapp, säger han.

Ingolf har alltid varit pratglad och tyckt om att träffa folk, men plötsligt började han undvika människor.

– Jag ville inte gå utanför dörren, det gick så långt att jag kunde gå upp och gömma mig på vinden. Då stämmer det inte med Ingolf Strand, säger han.

Efter en utredning fick han diagnosen utmattningsdepression.

– Det var väldigt obehagligt när det brast, men resan dit var lång. Jag tog mig igenom det och var sjukskriven ett halvår, processen att bli hel tog dock mycket längre. I dag finns det inte något som kan få mig ur spel, säger han.

– Det finns en bild av att en hård skärgårdsbonde inte ska drabbas av sådant här, jag berättar för att det kanske kan hjälpa någon i en liknande situation.

Ingolf menar att det är viktigt med krisstöd i svåra situationer.

– Som trettonåring hade jag en moped som inte fungerade. Det hanterade jag genom att slå mopeden till slarvor. Känslorna skulle ut, men det förstod jag inte då.

Ny era

Ingolf kallar ibland gården för Isaksö ranch, efter inspiration från gårdar i USA. Den har sett släktled efter släktled passera, och för varje år som går byggs historien på.

Förra året tog sonen Oskar officiellt över gården, vilket ger gott hopp om att gården stannar i släkten även i framtiden. Ingolf och Kirsi bor kvar, även dottern Aina bor på Isaksö.

– Det idealiska vore att dö i huset. Man får inte alltid välja, men om man kan få önska blir det i egen säng med de närmaste runt mig, säger han.

Men innan dess har Ingolf mycket kvar att se fram emot. Han säger skämtsamt att motorintresset är en föryngringskur, likaså barnbarnen. Medan han nu avvecklar sitt lantbruk tar sonen Oskar över gården, men med annan inriktning. Ingolf är glad över viljan att hålla gårdens verksamhet levande och relevant.

– Nu tar min son över. Även om det inte blir aktivt jordbruk här det en stor förmån att jag har någon som faktiskt vill ta vara på det, säger han.