Ålandstidningen träffar Mats Löfström i riksdagen efter det Ålandsseminarium som riksdagen ordnade med anledning av 100-årsjubileet av självstyrelsen. Han är själv väldigt nöjd med hur tillställningen blev.

– Det var ett seminarium som tog fasta på mycket av det goda som har kommit de senaste 100 åren och vilken framgångsrik lösning Nationernas förbunds beslut har varit, utan att för det släta över att det hela tiden finns saker som vi måste förbättra och jobba med. Det tyckte jag framkom på ett balanserat och konstruktivt sätt i alla anföranden. Jag tror att det var värdefullt både för den publik som kom från riket, främst statsförvaltningen, och för den åländska publiken, säger han.

En brobyggare

Tongångarna mellan Mariehamn och Helsingfors är, som bekant, inte alltid så konstruktiva. Pandemin har tärt hårt på förhållandet och som riksdagsledamot för Åland balanserar Mats Löfström med en fot på Åland och en i Helsingfors.

– Jag ser det som en viktig uppgift i rollen riksdagsledamot för Åland, men jag tror också att det är alla ålänningars förväntningar på riksdagsledamoten att vara brobyggaren som vill hitta konstruktiva lösningar på problem och vara en aktiv intressebevakare med starkt förtroendekapital här, säger han.

Han konstaterar att pandemitiden har varit tuff och att allt inte gått ”som på Strömsö” i Ålands kontakter med Finland.

– Men det är tyvärr inte bara Åland som känner att saker har gått fel. Det är inte en förmildrande omständighet, men det är viktigt att veta för perspektivens skull.

”Känslomässiga beslut”

Han beskriver pandemin som en ”exceptionell” tid.

– I synnerhet i början av pandemin ersattes rationalitet och proportioner med känslomässiga beslut, för många var rädda för ett okänt virus. Då är det lätt hänt att känslorna får överhanden och att man fattar lite för hastiga beslut utan att alltid reflektera över dem, och då finns risken att saker faller mellan stolarna. Rädsla är en av de starkaste känslorna.

Tror du att det är grundförklaringen till att det sedan har blivit som det blivit i relationen mellan Åland och Finland hela vägen?

– Jag skulle säga att det är grundförklaringen till att saker inte gick så bra i början. Själva pandemihanteringen gick bra, men det brast i förhållandet till Åland och i förhållandet till riksdagen. Det är alldeles uppenbart att det brast för att man aldrig tidigare hade övat på skarpt läge i form av en pandemi.

När riksdagen behandlade beredskapslagen för tio år sedan sade grundlagsutskottet ”klart och tydligt” att det finns frågor som måste regleras mellan Åland och riket i en överenskommelseförordning, men ingen har gjort något, menar han.

– Där måste både Finlands regering och Ålands se sig i spegeln – ingen har tagit upp det, eftersom det kändes som science fiction att beredskapslagen någonsin skulle användas.

Ministeriet med problem

Mats Löfström säger själv att han upplever den allmänna uppfattningen som att det inte har funnits förståelse för Åland i Helsingfors.

– Men jag skulle säga att på väldigt många ministerier och myndigheter har det funnits en förståelse, och jag skulle till och med säga att kunskapen om Åland och självstyrelsen paradoxalt nog har vuxit med pandemin. Men sedan har vi ett undantag och det är Social- och hälsovårdsministeriet. Det är egentligen det enda problemet vi har kvar, där har det skurit sig.

Han konstaterar att det har blivit en fråga om prestige, och att det är något alla parter måste komma ifrån.

Vad behöver man göra för att reparera kontakten?

– Gällande Åland tror jag att vi behöver sätta alla centrala aktörer runt samma bord och försöka få en gemensam lägesbild, så att man förstår hur den andra tänker och resonerar. Det är alldeles uppenbart att Social- och hälsovårdsministeriet har agerat efter sin huvuduppgift som är att skydda liv och hälsa, men i vissa situationer har man tänkt för snävt.

JK blandades in

Mats Löfström säger att han har varit mer öppet kritisk än vad han tycker om att vara.

– Det som är beklämmande är att ministeriet inte har fullföljt riksdagens beslut, eller regeringens beslut, och först när Justitiekanslern har blandats in för att säkerställa saker så har man gjort vissa ändringar. Det gör mig principiellt väldigt bekymrad: Vad skulle hända om andra myndigheter började tolka riksdagens beslut så flexibelt som man har gjort? Det här är allvarligt och något man behöver diskutera.

Men vad är det som gör att Social- och hälsovårdsministeriet kan agera så på egen hand?

Mats Löfström tvekar.

– Det finns mycket man kunde säga och mycket man inte borde säga. Generellt är det klart att det är Social- och hälsovårdsministeriets juridiska ansvar att säkerställa hälsa och liv, och att sjukvårdssystemet inte överbelastas. Men … man har haft en väldigt stark ställning under hela pandemin. Det har varit problematiskt när Institutet för hälsa och välfärd, THL, så många gånger öppet har varit i konflikt med ministeriet om nödvändigheten i olika åtgärder. Varför det har blivit så här tror jag ändå kanske vore klokare att tidningarnas ledarsidor spekulerar i, än att jag spekulerar högt om det.

Orättvisa en drivkraft

Ett rättesnöre för Mats Löfström är att han alltid ska kunna se sig själv i spegeln och stå för det han säger. Av den anledningen har han en spegel hängande på väggen på sitt kontor.

– För mig har orättvisor alltid varit en stark drivkraft. Jag tycker inte om när det är orättvist, och här har det varit orättvist. Det är inte en kollega i riksdagen som ser det på ett annat sätt än jag. Ingen här kan förklara varför Lappland fick ett undantag för gränsen med en högre incidens än Åland.

”Helt absurda saker”

När Ålandstidningen är i Helsingfors har smittspridningen tagit ny fart och riksdagen har stängt ner. Nu gäller en gräns på maximalt fem externa gäster per möte, och alla bär munskydd.

Mer än av pandemin upptas ändå politiken av framåtsyftande frågor om vad man vill göra, säger han. Det skiljer sig från pandemins början. Då flyttades grundlagsutskottets arbete ner till riksdagens bombskydd i källaren, 30 meter under jord och utformat för krigstid. Det var för att kunna garantera att avstånden hölls mellan alla.

Vad tänker du om den tiden i dag?

– Nu visste hela regeringen att den förra regeringen förbrukade väldigt mycket förtroende hos Åland, och att det skulle krävas mycket arbete. Och vi fick så fina och långa skrivningar om Åland i regeringsprogrammet. Sedan ”bam!” sprang alla och bunkrade toapapper och man trodde att slutet var nära. Det var surrealistiskt, som att ”vi släpper allt nu, allt annat vi håller på med”.

– Under ett år satt jag 30 meter under jorden och funderade på om krogarna ska stänga klockan 23 eller 01, hur vi gör med gymmen, och isoleringen av Nyland. Helt absurda saker så här i efterhand.

Ner i hålet

Mats Löfström beskriver känslan som i ”Alice i underlandet”.

– Man släpptes ner i hålet och det kändes som att tiden nästan stått still när man kom upp. Ändå har det gått ett och ett halvt år och det börjar bli bråttom att förverkliga regeringsprogrammet.

Det blev långa dagar i bombskyddet med grundlagsutskottet, från tidig morgon till sen kväll, även röda dagar. Han uppskattar sin arbetstid till mellan 60 och 80 timmar i veckan under den mest intensiva perioden.

– Det är svårt att jobba mindre än 60 timmar per vecka i riksdagen om man har hög ambitionsnivå, men samtidigt är det viktigt att säkerställa att man inte jobbar mer än så, det blir ohållbart i längden. Vi är inte robotar.

Tappade gnistan

Långa dagar med bara stora och tunga frågor är slitsamt, säger Mats Löfström.

– Jag kände efter ett och ett halvt år med coronabegränsningar och långa arbetsdagar hur mycket det hade slitit på mig. Jag var inte nära någon ”burnout” och kände inga sådana tecken, men jag höll på att tappa gnistan. Det var första gången jag kände det under min tid i riksdagen, att jag frågade mig om det är värt att sitta här påsk och Kristi himmelsfärd.

Samtidigt pågick en akut global kris, och det var bara att rycka upp sig och tänka att det en dag skulle lätta, säger han.

– Jag kände det inte då, men när vi väl kom upp därifrån insåg jag att fasen vad jag var trött. Men nu är all trötthet borta. Nu ser jag ljuset i tunneln, och har sett det sedan kanske mars-april. Det går lite bättre än vi hade förväntat oss.

Mer än halva mandatperioden är över nu, har du börjat fundera på nästa riksdagsval?

– Mm. Jag vill fokusera på den här perioden ännu, det är mycket kvar att göra. Jag har inte fattat något slutgiltigt beslut om den saken ännu, men kommer att göra det i god tid före nästa val. Men jag kan säga att fast det har varit en tung period så känns det bra igen nu. Jag är full av energi och jag trivs jättebra här. Den energin kommer inte att ta slut under den här mandatperioden i alla fall.