Redan när hon började skriva romanen ”Märket” visste Carina Karlsson att det skulle bli ett problem att hon visste för mycket om sitt ämne. Men så föreslog förlagsredaktören Anna Friman att hon skulle följa upp romanen med en populärhistorisk bok om de åländska trolldomsprocesserna.

– Det kände så skönt att lugnt att kunna lämna bort en massa fakta att använda senare. Jag har ju hållit på med det här ämnet sedan 1980-talet, och än i dag framkommer nya uppgifter. Det har ju blivit populärt att släktforska och det händer att människor ringer mig och berättar om sina fynd i kyrkböckerna. Det är en levande process, berättar Carina Karlsson hemma vid köksbordet i Tranvik i Sund.

Carina Karlssons intresse för och kunskap om de åländska trolldomsprocesserna är välkänt. 1996 debuterade hon med diktsamlingen ”Lisbeta, Per Skarps hustru”. 2019 kom romanen ”Märket” om samma ämne. Den blev sedan grunden till operalibrettot ”Lisbeta – en trollkona skall du icke låta leva”, med premiär 2021. Och nu blir det alltså en historik också.

Boken kommer att inledas med en redogörelse för 1600-talsmänniskans världsuppfattning. Sedan kommer den huvudsakliga berättelsen om de åländska trolldomsprocesserna som följer kronologin i domprotokollen. Det hela avslutas med en fördjupning om vad som sedan hände med de centrala personerna.

Trollkonor inte häxor

1600-talets svenska trolldomsprocesser startade på Åland för att sedan sprida sig till resten av landet. Carina Karlsson använder inte ordet häxprocesser för man talade inte om häxor på den tiden, utan om trollkonor.

– I dag ses skrock och trolldom som något exotiskt, men på den tiden ingick det i trosföreställningen. Vidskepelse var inget konstigt, men de här kvinnorna beskylldes för att ha sålt sig till djävulen och det var allvarligt.

Den mosaiska rätten, som bygger på gamla testamentets regler, infördes i Sverige i början av 1600-talet av kung Karl IX. I andra Mosebok 22:18 står det: ”En trollkvinna skall du inte låta leva”. Straffet för samröre med djävulen blev alltså döden.

Att de nordiska trolldomsprocesserna började just på Åland har flera samverkande orsaker. 1655 blev Nils Psilander häradshövding på Åland. Han hade utbildat sig vid universitetet i Dorpat i svenska Livland där han bland annat studerat häxologi.

– Psilander införde juridiken i prövningarna. Han kunde sina paragrafer. 

Ämnet häxologi byggde på lärorna i en av världshistoriens mest ondsinta böcker: ”Malleus Maleficarum”, den så kallade ”Häxhammaren”. Skriven av två dominikanska inkvisitorer i slutet av 1400-talet kom den ständigt i nya upplagor och var periodvis, efter bibeln, den mest spridda boken i Europa.

– En tjock lunta full av kvinnohat, beskriver Carina Karlsson.

I Sund fanns prosten Bryniel Kjellin redo att börja leta efter trollkonor. Det var han som ledde förhören. "En utmärkt hanterare av trollkonor”, beskrev Psilander honom.

Förde in djävulen

Första steget togs 1662 då Olof Hansson i Lemland och hans svärmor Kirstin Hansdotter stämdes inför tinget för att ha skadat boskap med trollramsor. Det var ett typiskt trolldomsmål av den gamla sorten som inte blandade in djävulen och därför brukade sluta med böter.

– Men Psilander lyckades lägga till en notering i domen om att man inte kunde utesluta djävulskontakt.

Det var en ny syn på trolldomsmål. För första gången på Åland gjorde man sambandet mellan trolldom och djävulen.

1665 anmäldes Karin från Emkarby för spådom. Hon var troligen lite svagsint och erkände villigt på tinget att hon var anfäktad av djävulen. Slutligen namngav hon tretton personer vilket startade en kedjereaktion som kom att vara i tre år.

– Det blev uppståndelse. När det blev känt att man fångat en trollkona på Åland kom människor resande hit för att titta på henne.

Arkivfynd

En av de som pekades ut var alltså bondmoran Lisbeta, Per Skarps hustru, som Carin Karlsson skildrat ingående i sina tidigare verk. I arbetet med den nya boken gjorde hon ett arkivfynd som avslöjar tidigare okända uppgifter om Lisbeta. Inför inspelningen av filmen ”Djävulens jungfru”, letade landskapsarkivet fram ett och ett halvt tidigare bortglömt domprotokoll från trolldomsprocesserna.

– I dem framgick att Lisbeta ställdes inför rätten den 27 november och att hon rannsakades den 28 december. Men sedan tidigare visste jag att hon erkänt trolldom redan 13-14 december. Något var alltså fel med det senare datumet.

Carina Karlsson gick till källorna och letade i domboken. Där hittade hon resten av det halva protokollet och fick reda på den nya uppgiften att Lisbeta var nybliven mamma och ammade medan hon satt inlåst på Kastelholm.

– I protokollen talas det om en misstänkt vårta som det rann vätska ur. I förhören förklarar Lisbeta att det rinner bara ”när jag diar ett barn som nu”.

Protokollförarna tycks ha ansträngt sig att teckna ned allt som sades så neutralt som möjligt.

– Lisbeta uppges ha sagt att ”min oskuld kommer att stå uppenbar”. Det känns som om Lisbeta hjälper mig att bevisa det i dag och det känns väldigt meningsfullt.

70 avrättade

På Åland piskades inte samma hysteri upp som i resten av Sverige. Där förekom barnvittnen vars utpekande ledde till att så många som 70 personer avrättades på en och samma dag.

På Åland avrättade sammanlagt sex kvinnor. Bödeln hette Mikael Henriksson och kom från Åbo.

– Han var inte, som annars var vanligt, en dömd brottsling som tagit jobbet för att slippa avrättas. Mikael ärvde yrket från sin far. Han var säkert lite småfull medan han arbetade, det var alla på den tiden, men han verkar ha velat sköta sitt jobb så bra han kunde. Det fanns betydligt värre bödlar.

Ålänningarna hade en ganska avvaktade syn på trolldomsprocesserna.

– De hade nog helt enkelt en ganska krass syn på myndigheterna. De som misstänkts men frikänts verkar heller inte ha drabbats av något socialt stigma. De bodde kvar hemma utan att bli utstötta.

1675 avlutade de svenska myndigheterna trolldomsprocesserna.

– Man slog fast att metoden att bränna trollfolk bara skapade hysteri och började i stället att avrätta barn som vittnat. Locket lades på och under många år pratade man inte om processerna. Ålands del i det hela var rätt okänd för Åland förekommer inte speciellt mycket i den svenska historieskrivningen.

Men det kommer att ändras när Carina Karlssons bok ”Processerna” kommer ut nästa år.