Att jobba med film har inte alltid varit en självklarhet för Lucas Åsbacka. Det är snarare något han halkade in på, nästan av en slump.

– Jag studerade massa grejer i Örebro och visste inte vad jag ville göra. Sedan kom det till en punkt där jag behövde fler kurser för att få studiestöd. Då tänkte jag att filmvetenskap är väl enkelt.

Kursen i filmvetenskap bidrog dock med mer än bara studiepoäng, den väckte även ett nytt intresse hos Lucas.

– Jag blev jätteintresserad, det var något annat än det jag hade läst tidigare, säger han. 

Ö-mentalitet

Filmstudierna i Örebro ledde till vidarestudier på Stockholms filmskola då han var sugen på att göra något mera praktiskt. Och praktiskt blev det. Genom åren har han jobbet med ljud, foto och som inslagsproducent. 

– Vissa producenter kände mig som ljudtekniker och andra som fotograf. Beroende på vilken producent som kontaktade mig fick jag det jobbet som var ledigt, säger han och fortsätter:

– Det är den här ö-mentaliteten. Att kunna lite om allt har varit mitt motto.

Sedan 2014 bor Lucas permanent på Åland och driver tillsammans med David Lundberg ett produktionsbolag som gör allt från reklamfilmer till dokumentärer.

– Man lär sig alltid något nytt. Det är bara att ta emot kunskapen man får och inte vara rädd för saker och ge sig in i det okända. Det kan bara gå fel.

Generation med osäker framtid

Det senaste projektet heter ”En grå vardag” och är en dokumentärfilm om det åländska punkrockbandet Hemoglobin. Dokumentären är en del av en serie i sex delar som handlar om generation z. Som en av sex finlandssvenska filmmakare fick Lucas i uppdrag att fånga en glimt av generation z ”som inte längre kan lita på att allt kommer att bli bättre i framtiden” (Yle Arena). 

– Det var en väldigt bred tematik. Inget var självskrivet så jag började tänka på vad jag har träffat på under mina år här, säger Lucas. 

Att valet föll på killarna i Hemoglobin berodde på att Lucas tidigare hade filmat dem för en liveshow. 

– Jag pratade med dem, gick igenom deras livshistorier och hittade ämnen jag tyckte var intressanta, säger han. 

Ämne som berör

I dokumentären lyfts ångest som ett centralt tema. I den första scenen sitter bandmedlemmarna Lukas Mangelli-Lantz, Beppe Lantz och Franz Fagerholm och diskuterar kommande låtar. Franz Fagerholm säger att han skulle vilja skriva sånger om djupare känslor än ilska, men tycker att det är svårt att sätta ord på de känslorna. Tillsammans konstaterar de att alla nog lider av någon sorts ångest, men att den tar sig uttryck på olika sätt. I slutet av dokumentären enas de om att musiken är en sorts verklighetsflykt där de får utlopp för sina känslor och sin ångest. 

– Det som jag tycker är det viktigaste i dokumentären är att få se och låta människor prata om ångest. Alla har någon sorts ångest, det är viktigt att kunna sätta ord på de här sakerna för att inte gå in i väggen och bli deprimerad, säger Lucas. 

Förra helgen visades dokumentären på Vera filmfestival och nu finns den tillgänglig på Yle Arena. 

– Lärare som har sett den har varit väldigt berörda. Jag intalar mig själv att det är en viktig film och ett ämne som behöver tas upp, säger Lucas.