Claes Olsson slår sig ner och tackar nej till en kopp kaffe med motiveringen att han som högst dricker en espresso per dag. Hans film ”Den svavelgula himlen” går just nu upp på landets biografer och med anledning av den åländska pressvisningen befinner sig regissören i Mariehamn under några timmar. 

– Jag flög hit och tar färjan hem. Under resan kan man läsa, det tycker jag om att göra, säger han. 

Filmen, som baserar sig på Kjell Westös roman med samma namn, skildrar en kärlekshistoria som spänner över flera årtionden. Huvudpersonerna Frej och Stella träffas första gången redan som barn, då Frejs familj hyr en liten stuga i närheten av den förmögna familjen Rabells gård. Deras förhållande är inte oproblematiskt, det finns sånt som både skaver och sliter och trots att deras kärlekshistoria ger ramar åt berättelsen är det här till stor del också en uppväxtskildring, där släktband, vänskap, och hur vi präglas av vår omgivning och bakgrund gör avtryck i handlingen. 

Mångfacetterade

Claes Olsson har både regisserat och skrivit manus (det senare tillsammans med Erik Norberg). Han och Kjell Westö känner varandra sedan långt tillbaka. Vid Munknäs svenska samskola, där de båda gick, fanns barn både från välbärgade och medelklassfamiljer i Svenskfinland. Mycket i boken känns därför bekant för regissören. 

– Det Kjell skrev skapade genast bilder och visioner i mitt huvud. 

Hur karaktärerna skildras i boken var en av ingångarna när Claes Olsson gav sig i kast med manusförfattandet. Han fascineras av de mångfacetterade personligheterna.

– Huvudpersonen är inte entydigt en positiv hjälte, utan emellanåt till och med en antihjälte. 

Claes Olsson, som tidigare regisserat filmer efter romaner som Monika Fagerholms ”Underbara kvinnor vid vatten” och Lars Sunds ”Colorado Avenue”, säger att det går att förvandla en bok till film på tre sätt. Antingen gör man en filmatisering av en roman eller så gör man en film inspirerad av en roman.

– Själv tycker jag att jag gjort på det tredje sättet, en film som baserar sig på romanen. Det betyder att jag kunnat ta mig vissa friheter.

En sådan är att ge den manliga huvudpersonen ett namn, i boken har han nämligen inget. Claes Olsson funderade länge, han ville ha ett ovanligt sådant. När han till sist hittade ett alternativ var Kjell Westö skeptisk. 

– Kjell hade haft någon klasskamrat som hette Frej och som var hemskt otrevlig. Men sedan ringde han och sade att det var okej ändå. 

Det bräckliga minnet

Under ett liv hinner vi göra många val, vissa klokare än andra. Frej reflekterar i filmen över sin bakgrund, och upptäcker att det finns händelser han minns på ett för honom fördelaktigt sätt. 

”Man kan inte ändra på det som har hänt”, lyder en replik. Men det mest smärtsamma kan man uppenbarligen styra tankarna förbi ...

– Det är svårt för Frej att acceptera vissa saker och han är på många plan en man i kris. Han försöker hitta ett förhållande till sin ungdoms förälskelse, till sina föräldrar och till sitt jobb. 

För Claes Olsson har det också varit viktigt att skildra sociala skillnader, och särskilt hur de olika familjernas bakgrund återspeglas i karaktärerna. 

– Ibland märker jag att ”fasen, nu gör jag som min farsa”. Även om man som Stella kämpar emot finns något av det gamla kvar i oss. 

Nio månader försenad

Planen var att filmen skulle ha premiär i mars i år. Men pandemin försvårade inspelningarna på flera sätt. Tanken var till exempel att vissa scener skulle spelas in på ett äldreboende, men det satte besöksförbudet stopp för och i stället flyttades den delen av inspelningarna till ett hotell – och så vidare. 

Att filmen skulle vara på svenska var dock en självklarhet, säger Claes Olsson.

– Kjell skriver på svenska och det är mitt modersmål. Samtidigt har jag ett behov att visa att vi har jäkla bra finlandssvenska skådisar i landet, såna som ingen känner till på finskt håll. 

Letade skådespelare

Den äldre Stella spelas av Linda Zilliacus medan Nicke Lignell gör den vuxne Frej. Claes Olsson hade de två skådespelarna i åtanke redan när han skrev manuset. Att hitta rätt personer till de yngre huvudrollerna var en större utmaning. Claes Olsson begav sig ut i landet för att upptäcka nya talanger. 

– 2018 var jag nog den enda i Finland som såg alla finlandssvenska amatör- och proffsteaterföreställningar. 

Sannah Nedergård hittade han i ”Spelman på taket” på Wasa Teater medan Tom Rejströms rollprestation i en film väckte filmmakarens intresse. 

– Jag tycker att de båda är väldigt bra. 

Hård kritik

”Den svavelgula himlen” har av flera recensenter kritiserats för att vara svår att hänga med i. ”Mycket energi går åt till att fundera ut vem som är vem och varför de agerar som de gör”, skriver Svenska Yles recensent. 

Hufvudstadsbladets recensent anser i sin tur att antalet karaktärer från boken som skrivits in också i filmmanuset är för många: ”Det kanske ter sig lojalt att inte skala i karaktärsgalleriet men resultatet är både frustrerande och rörigt.”

Börjar du som filmmakare ifrågasätta det du gjort när din film får den här typen av kritik?

– Det är klart att man tänker att det finns sånt man kunde göra annorlunda. Men en film är som den är, till skillnad från en teaterföreställning där du kan ändra det ena efter det andra efter en premiär.

Claes Olsson säger att han samtidigt inte vill göra det för enkelt för den som ser filmen.

– Personligen tycker jag om en filmupplevelse där man inte får allt färdigserverat. 

 I stället för att lägga in årtal när handlingen hoppar fram och tillbaka i tiden låter han kläder, inredning och detaljer i utomhusmiljöerna fungera som ledtrådar till vilken tidsperiod det handlar om. 

– Det är kanske lite utmanande för en publik, men jag tror inte det är svårt. 

Lyssnar på publiken

Som alltid när någon av hans filmer har premiär har Claes Olsson åkt runt till biografer i olika delar av landet för att känna av stämningen och ta direkt del av responsen. 

– En kvinna i Hangö sade att det är som att kritikerna och hon har sett olika filmer. Den feedback jag har fått är att filmen fungerar som den är. 

”Den svavelgula himlen” ska i januari visas på Göteborg Film Festival, som är Nordens största offentliga filmfestival. Filmen ska också bli en tredelad tv-serie, med premiär i vår.