Målaren och keramikern Robert, ”Robbe”, och Kaja Hancock flyttade in i det lilla huset i Storby i Eckerö år 1962.
– Det här är Fridhem, säger Michael Hancock när han öppnar dörren för Ålandstidningen.
Robbe hade varit en ”kosmopolitisk konstnär”, beskriver Michael honom som. Han växte upp i Helsingfors, men bodde också i Stockholm och Paris. Han studerade vid Konstindustriella högskolan i Helsingfors, Académie Libre i Stockholm och för André Lhote och Fernand Legér.
– Jag tror att han fick nog av det och ville börja om med Kaja, säger Michael om flytten till Eckerö.
Till en början hyrde de tomten av kommunen tills de hade råd att köpa loss den. Robbe byggde en egen båt som han åkte ut med för att fiska. Han jagade mycket odlade grönsaker.
– Det var verkligen ett hippieliv långt bort från alla hippies. Det var på det sättet man skulle leva på 60-talet, många svenska konstnärer flyttade till Värmland, säger Michael.
Gjort allt själv
Förutom att måla hade Robbe även lärt sig keramik. När han först kom till Fridhem murade han igen den gamla bakugnen i köket. I stället gjorde han om den till en keramikugn med öppning i rummet intill köket.
– I den här ugnen gjorde han all sin keramik sedan och försörjde sig på den i många år, berättar Michael.
Ugnen tillverkade Robbe helt själv, varenda plåt och strömbrytare. Även de särskilda värmespiralerna inuti tvinnade han på egen hand.
– Det är så typiskt Robbe, han byggde allt själv.
Han tillverkade strålkastare av kaffeburkar, ett eget fotolabb på vinden, och det stora skåpet i köket snickrade han ihop av en mängd bitar han hittade i skogen.
– Han var min trollkarl, han kunde göra vad som helst. Han var den absolut mest händiga människa som någonsin levt, säger Michael.
Med tiden blev Robbe rätt känd. Det är han som har gjort ”sjuryggen”, keramikfisken som har kallats Ålands dalahäst.
Han gjorde även mycket brukskeramik, men det var skulpturer han tyckte var roligt
– Jag minns hur det stannade busslaster med turister här som kom och köpte slätt, säger Michael.
Plats för konstnärer
Robbes hantverk syns överallt i bostaden – från de målade dörrarna och skåpluckorna till vindstrappan och keramikugnen.
Fridhem föll i händerna på Michael på senhösten förra året när Kaja hastigt blev sjuk och avled.
Hon och Robbe hade inga egna barn, och Michael bodde mycket hos dem. Testamentet hittade han i keramikugnen. Förutom bostaden ärvde han även Robbes konstnärliga kvarlåtenskap.
– Det känns så konstigt. Jag trodde att Kaja skulle bo här för evigt på något sätt. Vi pratade alltid om att jag skulle ta över, men att det skulle gå med den hastigheten hade man inte riktigt tänkt sig.
Ute på gården inredde Robbe en ateljé med stort fönster mot norr i bagarstugan. Nu vill Michael att verksamma konstnärer ska få tillgång till hemmet som en stipendiebostad.
– Allt finns ju här intakt. Jag vet inte vad jag ska göra av stället, jag kan ju inte sälja det. Jag skulle hemskt gärna vilja att det bodde människor här, i alla fall tidvis, som uppskattar den speciella plats som det här var under så lång tid.
Konsten har Michael tagit med sig bort från Fridhem.
– Jag skulle vilja ta hit tavlorna, hänga upp dem och ha det här som ett konstresidens. Det är en idealisk plats för konstnärer.
