Text: Karin Erlandsson och Ålands handikappförbund.

Illustrationer: Hannamari Ruohonen och Ålands handikappförbund. 

Layout: Hannamari Ruohonen. 

Utgiven av: Ålands handikappförbund (2021).

Sidor: 42. 
 

I Karin Erlandssons och Hannamari Ruohonens bilderbok ”Pussel” som getts ut av Ålands handikappförbund, träffar vi Ugglan som har fötts med en kort arm. Ugglan vill lägga pussel, men alla hennes pusselbitar är försvunna. Den första biten hittar hon hos Räven som hjälper henne att fortsätta leta.

Bit för bit fylls pusslet på från de andra djuren som alla har någonting gemensamt: en pusselbit och en funktionsvariation. Alla förutom Ekorren som verkar sakna funktionsvariation, men ändå tycker om samma saker som de andra: att gömma sig, att baka chokladkakor, att simma, dansa och sjunga. Med andra ord är Ekorren ”precis som de andra”. 

Berättelsen vänder på ett finurligt sätt på funktionsnormen. Ekorren är i sammanhanget normbrytande snarare än normbildande, men har en lika viktig plats i gemenskapen ändå. Här gestaltas dessutom begreppet ”funktionsvariationer” på ett tydligt och snyggt vis. Djuren är i första hand inte hindrade till någonting – de är bara olika bra på olika saker. 

Tiger är döv men tycker om att dansa till vibrationerna från musiken. Vargen sitter i rullstol, men är i stället bra på att simma och har de starkaste armarna i världen. Räven har Downs syndrom och kan behöva hjälp med vissa uppgifter, men är i stället bra på att lägga pussel och att använda stödtecken när hon inte hittar ord. 

En efter en plockas djuren upp i gemenskapen i jakten på pusselbitarna. Under resans gång provar de på varandras aktiviteter: hos Pantern som har reumatism får alla göra fingergymnastik, hos Ankan äter de glass och hos Tiger får de dansa. 

Till slut har de hittat alla pusselbitar och hjälps åt att lägga pusslet. ”Alla bitarna behövs”, konstaterar berättaren när djuren tittar på hjärtat som bitarna bildat. 

Det är en rörande berättelse som behandlar gemenskap och mångfald utan att kännas faktaspäckad. Funktionsvariationerna utgör förutsättningen för berättelsen om djuren, men pusseljakten är spännande också fristående från sin tematik – något som känns viktigt för att budskapet ska kunna landa i den som tittar och läser.  

Illustrationernas blandteknik ger sidorna liv utan att skapa ett rörigt intryck. Färgerna är mjuka men livfulla mot en vit bakgrund. Det är en väldig fart på djuren – de nästan flyger fram över boksidorna. Också känslomässigt rör det på sig mycket i bilderna: ibland stannar djuren upp för att någon behöver tröstas, ibland blir kortväxta Noshörning arg när någon råkar knuffa till henne. För det mesta stöds bilderna av text, men de visuella elementen bidrar med nyansskiftningar.

Titelsidan i boken är skriven med punktskrift. Ändå saknas taktila intryck i boken i övrigt, något som hade kunnat öka tillgängligheten ytterligare. Språkligt innehåller boken några lite svårare ord. Det är ofta ord som rör funktionsvariationer och därför kan vara viktiga ord för barn att tillägna sig för att skapa förståelse för andra.

Men på ett ställe i boken hajar jag till, och undrar om ”Kråkan tillhör autismspektret” hade kunnat uttryckas på ett lättare sätt – begrepp som tillhörighet kan kännas lite onödigt knepigt inom ramarna för en bilderbok. 

Boken avslutas med Karin Erlandssons tolkning av FN:s funktionsrättighetskonvention. Även om reglerna är riktade till ett funktionsvarierat ”du”, fråntar det inte berättelsens aktualitet också för ett barn utan funktionsnedsättning. 

Ekorrens roll i boken vittnar om att alla – också den som passar in i samhällsnormen – behöver vara med och bygga mångfalden.