I väntan på Wilson
Av: Chekhov Machine.
Scen: Teatersalen på Alandica.
Författare: Harold Pinter.
Översättning: Åke Englund / Östen Rudal.
Regi: Cris af Enehielm.
I rollerna: Sue Lemström och Jon Henriksen.
Scenografi, ljuddesign och ljusdesign:
Nicklas Lantz.
Producent: Adina Tallberg.
Speltid: ca 1.15 min.
Två torpeder sitter i en ruffig källare och väntar på nästa morduppdrag från sin boss Wilson. De har väntat ett par dagar och stämningen är irriterad.
Gus, den äldre av dem, är sliten och har börjat tröttna på både väntandet och dödandet. Medan hans yngre partner Ben, aggressivt på helspänn, är beredd att göra allt för att klättra uppåt i hierarkin.
Det finns en gammal mathiss i källaren och plötsligt dimper det ned beställningar på mat ovanifrån. Kanske det gamla huset är en restaurang och källaren en gång var ett kök, resonerar de båda torpederna i ett försök att få ordning i förvirringen. Trots att de varken förstår eller har den beställda maten gör de sitt bästa för uppfylla de absurda beställningarna ovanifrån. Två maktlösa tjänare utan inflytande över något, utom möjligen varandra.
Det är en ren fröjd att se skådespelarna fylla sina karikerade gangsterroller med liv. Sue Lemström är enastående i gestaltandet av den gamle Gus, smutsig och haltande, missbrukaryvig i språk och rörelser men också med en gnutta kännande människa kvar i bröstet trots sitt långa liv som yrkesmördare. Medan den reslige Jon Henriksen, i träningsoverall och med guldlänk runt handleden, fyller Ben med rastlös aggressiv rovdjursenergi redo att explodera i våld på ett ögonblick. Han svarta blick är fullständigt övertygande när han far ut mot den röriga Gus.
Trots den begränsade scenytan fyller Cris af Enehielms regi den drygt timslånga pjäsen med energi. Kemin är klockren mellan skådespelarna. Replikväxlingen sitter som kulsprutekärvar.
Med halvt sönderrivna brädväggar, varningstejp och en nedsutten soffa bland tomma ölburkar och pappersskräp har Nicklas Lantz skapat en smutsigt instängd källarkänsla, med tyngande lågt i tak. Effektiv ljussättning levandegör snyggt det lilla utrymmet. Det enda frågetecknet i den tekniskt träffsäkra iscensättningen är den märkligt stämningsbrytande science fiction-ljudeffekt som ackompanjerar mathissens användande.
”I väntan på Wilson” hette ursprungligen ”Mathissen” när nobelpristagaren Harold Pinter skrev den 1957. Som den alternativa titeln visar lutar den sig tematiskt mot Samuel Becketts absurdistiska klassiker ”I väntan på Godot” (1952). Regissör Cris af Enehielm har valt att ytterligare förstärka kopplingen genom att använda ett par repliker från Beckets pjäs.
Samma sorts absurda komik som genomsyrar ”Godot” präglar även ”I väntan på Wilson”, med upprepningar, felhörningar och abrupta tankesprång. Det är ingen komedi men en rolig föreställning som bjuder på många skratt.
Men den stora skillnaden mellan pjäserna är det högst reella hotet om våld som hela tiden lurar under ytan här i källaren. Om Beckett höll upp en skrattspegel mot en absurt meningslös tillvaro, är Pinters drama mer politiskt med sin underliggande diskussion om individens egen ansvar. Till skillnad från det frånvarande gudssubstitutet Godot, gör bossen Wilson faktiskt sin vilja känd vilket ökar spänningen fram mot det dramatiska slutet.
”I väntan på Wilson” spelas ännu tisdag till lördag denna vecka. Gå och se den.