Med sin goda känsla för fascinerande detaljer och lyckligt oförstörda förmåga att förundras tar Patrik Svensson med sig läsaren på flera resor, såväl under som över vattnet. Han berättar om sin själsfrände Rachel Carson, i dag mest känd för sin bok ”Tyst vår” (1962) om det livsfarliga användandet av miljögifter, men som hade sin huvudsakliga gärning som marinbiolog. Sidoberättelsen om hennes kärleksrelation med en gift väninna, huvudsakligen hanterad via en intensiv brevväxling, är gripande. Väninnans make var väl medveten om känslorna men hade inga invändningar.
Han lyfter fram den i vidare kretsar okände skotske bagaren Robert Dick som helt självlärd ägnade livet åt att samla fossiler åt den betydligt mer berömde paleontologen Hugh Miller.
Patrik Svensson berättar medryckande som en äventyrsroman om världsomseglaren Ferdinand Magellan som 1519 seglade västerut för att göra anspråk på de indonesiska Kryddöarna åt den spanska kronan. Med på resan tog han sin malajiske slav Enrique, som är berättelsens egentliga huvudperson. Magellan var övertygad om att det fanns en kanal genom den amerikanska kontinenten. Efter att i stället ha rundat Sydamerikas sydspets och korsat Stilla havet dör den brutale kapten Magellan i strid 1521 på ön Mactan i Filippinerna. Av hans ursprungliga flotta på fem fartyg kommer bara ett tillbaka till Spanien, år 1522. Av de från början 270 besättningsmännen återstod 18, som alltså egentligen var de första världsseglarna.
Lika spännande är det när författaren följer med våghalsarna Jacques Piccard och Don Walsh i deras alltmer knakande batyskaf Trieste, elva tusen meter ner i den djupaste delen av Marianergraven, år 1960. Batyskafen är en tidig undervattensmaskin uppfunnen år 1938 av Auguste Piccard, vars mekanism påminner om en luftballongs, den saknar framdrivningsmaskineri och klarar av att dyka till betydligt större djup än ubåtar.
Men Patrik Svensson fastnar inte bara för udda entusiaster, utan anlägger i bokens mest filosofiska text ett rent existentiellt perspektiv på havet och dess eviga rörelse. Människor, djur, växter och till och med vissa bakterier och encelliga organismer har alla en inre klocka. Ett 24-timmarssystem som reglerar funktioner i cellerna så att allt sker vid rätt tidpunkt för organismen. Forskarna kallar det för den cirkadiska rytmen efter latinets cirka diem: ”ungefär en dag”.
Patrik Svensson skriver: ”Alla organismer, allt liv på jorden, somnar och vaknar alltså utifrån en och samma grundrytm, en rytm som visar sig överensstämma mer eller mindre exakt med just den tid det tar för jorden att rotera ett varv kring sin egen axel. Allt levande är synkroniserat till denna rytm, till solens rörelser över himlen, till ett tempo som tycks bestämt redan i själva skapelseögonblicket. Och det finns en harmoni i detta, det finns en samklang i hur vi alla är biologiskt knutna till det vi ofrånkomligen delar: vår plats, vårt hem.”
Det är svårt som läsare att inte ryckas med av författarens förundran inför skapelsens skönhet.
Med sina olika essäer är ”Den lodande människan” inte lika tätt sammanhållen som ”Ålevangeliet”, men minst lika spännande.
Patrik Svensson är en av de gästande författarna på Mariehamns litteraturdagar.
