Totalt gick elva kritiska texter till final och tävlingen ordnades av Kritikbyrån för tredje gången.

Mio Lindman deltog med en kolumn som handlade om en dokumentärfilm av Andrea Arnold som heter ”Cow”. Man får följa kon Luma och hennes vardag när hon föder fram kalvar, betar och mjölkas. Filmen såg Mio Lindman på bio och hen beskriver hur filmen ruskade om hen rejält och hur den gav grubblerier i veckor efteråt.

– Jag tror att det var för att filmen var så vardaglig som den drabbade mig så hårt. Det var ett ganska vanligt koliv som skildrades, inga missförhållanden utan vanliga, hyggliga lantbrukare som behandlade sina djur väl och korna fick gå på grönbete. Därför blev det en oerhörd krasch när det ändå är produktionslogiken som blir så framträdande i hela filmen, alltså att kon egentligen bara finns till för produktion och mänsklig nytta.

Inte propaganda

Mio Lindman skriver i sin text att dokumentären är existentiellt skoningslös.

”Luma har redan fött flera kalvar. Genom skakiga, intima bilder ser vi henne betäckas av en tjur och föda fram två till. Hon slickar sina nyfödda, och råmar i ångest när kalven tas ifrån henne. I scen efter scen stapplar kon upp på mjölkningsstationen. Juvren hänger tunga. Detta är kons liv.”

Mio Lindman beskriver också hur Luma ska tas in för vintern från grönbetet men inte vill och spjärnar emot. Hen lyfter fram att filmen inte är ett propagandainlägg i en debatt om djurrätt och att den pekar på saker som alla redan vet: korna finns till för produktion men njuter också av grönbete.

Svårt göra rättvisa

Mio Lindman säger att det svåraste med att skriva kulturkritik är att göra verket rättvisa. Samtidigt är det också det roligaste.

– Om jag ska skriva om något som jag inte tycker är bra vill jag gärna ta reda på vad författaren hade för avsikter och tankar med verket. Jag har svårt för kritik som bara frågar rakt av och inte bemödar sig att förstå.

Hen säger att det är utmanande för alla former av kultur- och konstkritik att nå fram i det enorma flöde av information och i flödet av sociala medier som finns i dag.

– Det finns alltid potential i bra kritik att få folk att stanna upp en stund i eftertanke. Att fundera över ett konkret konstverk eller fenomen i samhället.

Lite betalt

Att inte konst- och kulturkritiker får så mycket betalt för det jobb de gör anser Mio Lindman att är problematiskt.

– Men just Kritikbyrån är ett sätt att hjälpa upp situationen, jag hoppas det projektet får fortsätta.

Kritikbyrån är ett treårigt projekt som betalar ut extra-arvoden till frilanskritiker och ordnar utöver det seminarier och fortbildningar med målet att höja kulturkritikens ställning i Svenskfinland. Kritikbyrån är finansierad av Svenska kulturfonden och drivs av Intresseföreningen för finlandssvenska frilanskritiker, IFFF.

Författaren Sirpa Kähkönen, som bland annat är känd för sin historiska romanserie om Kuopio under de finska krigen, var enväldig domare i tävlingen.

– Hon är en fin författare och det var både oväntat och väldigt skoj att jag vann, säger Mio Lindman.