För snart 60 år sedan, den 1 maj 1962 för att vara exakt, stegade Kaj-Gustav Sandholm i land på Kumlinge. Innan dess hade han knappt hört talas om Åland – än mindre hade han besökt landskapet.

– Det var ett stort steg för mig att komma från min födelseort Karis till den åländska skärgården. Jag minns att jag klev på båten vid Martinsbron i Åbo och att vi kom till Kumlinge klockan halv tre på natten.

På kajen i Kumlinge väntade Stefan Snellman, dåvarande kyrkoherde i kommunen, med sin moped. Kaj-Gustav Sandholm skjutsades till en stuga en bit bort där han klev in och välkomnades av en gumma med oljelampan tänd.

– Det var en stor omställning att komma från ett helt annat samhälle, men ganska snabbt anpassade jag mig och började tycka om både samhället och människorna, säger han.

Senare jobbade han också fem år som kantor på Brändö, varefter han lockades över till Mariehamns församling.

– Var jag än har varit som kantor har jag alltid haft kyrkoherdar som har uppmuntrat mig och givit mig gehör för mina egna idéer, det är jag mycket tacksam för.

Sheriffen på Kumlinge

Starten på karriären på Kumlinge blev dramatisk, redan under hans andra dag gick två flickor vilse, ett tvillingpar i fyraårsåldern, och man arrangerade en stor skallgång för att rädda dem. Kaj-Gustav Sandholm deltog i sökpatrullerna som den legendariska länsmannen, eller skärgårdssheriffen som han kallades i folkmun, Erik Sandbacka organiserade.

– Vi var runt 30 man i bredd och täckte stora områden, och genom eftersökningen träffade jag nästan alla Kumlingebor, vilket skulle visa sig vara en stor fördel i jobbet som kantor.

Så småningom drog han i gång både en kyrkokör och en barnkör i kommunen. Men för att få ekonomin att gå ihop tog han också anställning som butiksbiträde i kommunen.

– Jag kom överens med butikschefen att jag skulle få springa över till kyrkan för konfirmandlektioner, begravningar och andra kyrkliga tillställningar.

Tillbaka till ruta ett

I söndags arrangerades det första av ett flertal evenemang för att fira Kaj-Gustav Sandholms 60-åriga musikverksamhet – ett musikkafé på Margaretagården i Mariehamn. Det är också här vi träffar honom innan programmet drar i gång, men han har inte riktigt tid att sätta sig ner för intervjun – noter ska kopieras och instruktioner ska delas ut.

– Jag kommer snart, säger han och springer oförtrutet i korridorerna.

Utöver musik bjuds den här dagen både på Ålandspannkaka och en tur längs minnenas allé genom en fotografisk utställning över valda delar av hans långa karriär. Senare i april blir det också en festhögmässa på temat ”Uppståndelsens vittnen”.

Den 1 maj, på dagen 60 år efter starten på kantorsäventyret, återvänder han till platsen där allt började – Kumlinge. Där och då arrangeras en musikgudstjänst i Sankt Anna-kyrkan med tillhörande kyrkkaffe.

Är det speciellt för dig att återvända dit?

– Det känns helt naturligt att åka dit där allt började, kyrkan på Kumlinge är också fantastiskt vacker.

Fick sin utbildning

Kaj-Gustav Sandholm kände redan tidigt att yrket som kantor var en kallelse, en livsuppgift. Hans föräldrar stöttade från början inte tanken och ansåg att han inte hade tillräcklig kunskap för arbetet.

– Men jag bestämde mig och det är jag glad för. Redan när jag var liten pojke ville jag bli kantor, säger han.

Efter mellanskolan sökte han därför in till Sibeliusakademin, men utan framgång.

– Jag saknade grundutbildning, och ett tag trodde jag att det inte skulle gå vägen, säger han och tar en lång paus.

Men medan han jobbade på Kumlinge kom han, gemensamt med kyrkoherden Stefan Snellman, fram till att han måste skaffa sig den rätta utbildningen.

– Så jag sökte på nytt, om än motsträvigt. Jag kom in och fick mina papper som kantororganist.

Efter Sibeliusakademin ryckte han in för att fullgöra sin värnplikt, en lärorik tid, menar han. Många unga rekryter fick under den här tiden ett stort förtroende för Kaj-Gustav Sandholm och öppnade sig för honom.

– Jag minns särskilt en kille med stora problem som jag hjälpte, han uppskattade den medmänsklighet han upplevde att jag visade honom. Och det är precis det kantorsyrket handlar om – på ett sätt predikar man utan ord, och där är musiken ett medel som är helt otroligt. Alla människor berörs på något sätt av musik, det är jag helt säker på.

Vad är det med musiken som är så speciellt?

– Musiken berör människan på djupet, och alla kan vi känna helt olika saker trots att vi lyssnar på samma musikstycke.

Att få skänka glädje till andra

Kallelsen att jobba som kantor, att hjälpa sina medmänniskor, är svår att förklara med ord. Men Kaj-Gustav Sandholm hänvisar gärna till ett bibelcitat som betyder mycket för honom:

”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag” från Galaterbrevet.

– Det låter högtidligt, men det kan ju handla om precis vad som helst. Ibland räcker vi människor inte till, och då är det tryggt att kunna lita på Gud.

Har du något speciellt minne från din långa karriär som du bevarar på en särskild plats i hjärtat?

– Jag minns när jag var ny på Kumlinge och vi hade haft en andaktsstund på Aspliden på Seglinge. Jag hade spelat på en gammal tramporgel och efteråt sade en äldre gumma till kyrkoherden att ”han där kommer att spela många in i himlen”. Det där har jag tänkt på många gånger – tänk om ens något jag har gjort har hjälpt en medmänniska till glädje – bara en enda skulle räcka.

Är det den tanken, att skänka någon glädje, som fortfarande driver dig?

– Ja, det är det nog. Det är så förbaskat roligt.

Gick på grund

Men karriären höll på ta slut i förväg när han var 62 år. Han genomgick då en bypass-operation som slutade med en förtidspensionering.

– Jag körde på grund, kan man säga. Det tog enormt länge att bli människa igen och att orka med något alls.

Men tiden gick och Kaj-Gustav Sandholms hjärta och allmänhälsa blev bättre, och han fick ett vikariat på sitt gamla jobb som kantor i Mariehamns församling – en arbetsplats där han totalt har jobbat i 33 år.

– Efter det var jag fyra år i Jomala, och sedan jag blev pensionär har jag vikarierat på heltid i elva år, säger han med ett skratt.

Har du några planer på att sluta och bli pensionär på heltid?

– Det blir som det blir på naturlig väg, men jag har ingen längtan efter att bli pensionär. Människan mår som bäst när den känner sig behövd.

Så om tio år ses vi här igen när det är dags för 70-årsfirandet av ditt musikliv?

– Haha, det vet man aldrig. Men om jag ännu är aktiv då, blir nog firandet på något annat sätt den gången.

Kan inte räkna dem alla

Som avslutning försöker vi räkna ut hur många olika grupper och körer han har varit ansvarig för. Som mest besökte han 26 olika dagisgrupper per månad för att hålla i ”klapp och klang”.

– Det var en otroligt rolig tid. Ofta hade vi lite söndagsskola med en biblisk berättelse. Det pratades inte så mycket om konfessionslöshet då.

Vad tänker du kring det ordet?

– Jag förstår det inte riktigt, vi kan inte vara nollställda. Det kan ingen människa vara – men jag accepterar att det finns de som tänker annorlunda, jag vill inte tvinga min tro på någon.

När det gäller antalet renodlade körer försöker Kaj-Gustav Sandholm räkna upp dem:

– Jag har haft kyrkokören, tre barnkörer, ungdomskörer, pensionärskörer, Oratoriekören, blockflöjtsgrupper, Mariehamnskvartetten ... det blir ganska många, men jag minns inte alla just nu.

Det låter som något som har tagit en stor del av din tid – vad har du offrat för att få hålla på med det du älskar?

– Mitt jobb gjordes när andra hade fritid, och min familj har varit införstådd med det. Men jag minns en gång när min son var liten och jag var hemma en kväll. Då frågade han varför pappa var hemma – och det gjorde ont. Men min familj har också deltagit i många av mina körer.

Men hur gick det då för de försvunna flickorna på Kumlinge? Jo, de hittades följande morgon vid god vigör.

– Den ena av dem hade sagt, ”jag drog stickatröjan över huvudet och sov i skogen”.