Jettböle är en viktig plats för stenåldersforskning i hela Norden. De första utgrävningarna gjordes mellan 1905 och 1906, men trots det ger boplatsen fortfarande ny information om livet på stenåldern.

– Det som är annorlunda med den här utställningen är att den är forskningsinriktad. Vi vill sammanställa forskningen som gjorts på platsen i drygt 100 år för att ge en helhetsbild av det man känner till om platsen, säger Cia Haldin, vikarierande intendent på Ålands kulturhistoriska museum.

Arkeologen Jenni Lucenius säger att även om forskningen pågått i över 100 år är det mycket som har hänt bara de senaste 20 åren.

– Med tiden kommer nya metoder att undersöka material med och nya frågeställningar. Vi har 100 år av material att forska i och vi har börjat använda mer innovativa metoder för att ställa frågor om hur man levde på stenåldern. Men vi gör också dna-teknik och andra naturvetenskapliga analyser på ben, keramikskärvor och jord där man kan vaska fram frön, säger hon, och fortsätter:

– Det är den nya forskningen och vad vi lär oss av den som vi vill presentera.

Det är Jenni Lucenius som tillsammans med Jan Storå, professor vid Osteologiska forskningslaboratoriet i Stockholm, har producerat utställningen. I mars håller de en föreläsning kopplad till utställningen, men beroende på pandemiläget kan det hända att den hålls bara digitalt.

Små fynd berättar mycket

Arkeologin är i allra högsta grad tvärvetenskaplig, menar Jenni Lucenius.

– Även om den ibland är väldigt analysbetonad och naturvetenskaplig är arkeologin ändå en humanistisk vetenskap. Det är genom de naturvetenskapliga vägarna vi söker svar om människan.

I utställningen vill man också lyfta upp metoderna i forskningen.

– Hur kan vi veta det vi hävdar att vi vet om Jettböle? Hur kan vi från så små fragment säga att vi vet så mycket om hur människorna levde och vad de sysslade med? Det vill vi belysa, säger Jenni Lucenius.

Ett exempel hon nämner är de djurben som hittats på platsen.

– En kota från en torsk kan berätta så himla mycket mer om den miljö man levde i. Om man hittar fiskben från djuphavsfiske innebär det att man måste ha andra redskap. Man måste ha en samlad organisation och hjälpas åt. Ett litet föremål kan berätta så många olika historier om samhällsstruktur och hur man organiserade sig. Det är det vi vill få fram.

En innovationsplats

Forskare trodde länge att leridolerna, de så kallade Jettböleidolerna bara har funnits i just Jettböle. På senare tid har de dock hittats även på andra platser, till exempel i Tråsättra utanför Stockholm.

– Då måste man börja fråga på nytt: Vad är en Jettböleidol? Om det inte är en åländsk företeelse, vad betyder det? Har de här människorna haft kontakt med varandra? Måste vi omtolka vad idolen egentligen är? Man måste ställa de gamla frågorna på nytt och man måste ställa nya frågor, säger Jenni Lucenius.

Tidigare har forskare trott att de åländska bosättningarna varit passiva mottagare av influenser utifrån men det stämmer inte, säger Jenni Lucenius.

– Man har alltid tänkt att människor tar hit innovationer och saker, men det vi har kunnat visa genom den här forskningen är att det faktiskt sker innovationer här. Det sker en utveckling på Åland. Att det kommer människor hit och uttrycket förändras något betyder inte att det är en ny population som tränger ut den gamla. Det är en jätteviktig upptäckt. 

Vill tillgängliggöra

Det finns också en pedagogisk aspekt hos utställningen. Museipedagogen Katarina Damm har varit med i utformningen och har komprimerat informationstexterna till kortare texter märkta med ”Lätt att läsa”.

– Vi har försökt tänka oss att den som läser texten kanske inte har svenska som modersmål, vilket gör att stora faktasjok är tungt att läsa, säger hon.

I Ålands läroplan ingår forntiden i årskurs fyra till sex. Det är också något som hon haft i åtanke när utställningen utvecklats.

– Montrarna är också gjorda så att du ska kunna komma nära. Du ska kunna titta nära på föremålen och boxarna är på ganska låg höjd så att yngre barn själva ska kunna titta.