Förra veckan spelades föreställningen ”Folk och rövare i Kamomilla stad” på stadshuset i Mariehamn. Alla tre tillfällen har i princip varit slutsålda, och mycket talar för att projektet får en fortsättning.
– Med en sådan här publiksuccé måste det blir fler föreställningar, säger producenten Marika ”Mysan” Sundqvist efter lördagens matiné.
Några nya datum är dock inte ännu spikade.
Berättelsen är baserad på en norsk barnbok från 1955 som handlar om den fridfulla staden Kamomilla och dess invånare. Men det finns en trio som sticker ut – rövarna Kasper, Jesper och Jonatan, som stjäl saker även fast de inte är elaka.
Ensemblen består av en grupp teaterintresserade unga vuxna med olika slags funktionsvariationer.
Den 45 minuter långa föreställningen innehåller mycket sång, och musiken spelas av Patricia Bergroth och Kim Jansson. När publiken skrattar händer det att skådespelarna också gör det.
– Glädjen har funnits hela tiden. Jag har åkt hit från Stockholm för att repetera, och hur trött jag än varit har jag alltid blivit pigg när jag kommit hit, säger regissören Johan Karrento.
Ensemblen började öva redan sensommaren 2020, sen kom corona i vägen och försenade tidsplanen. Efter en lång väntan var det äntligen premiärdags.
– Det känns som att dra ut proppen, på ett positivt sätt. Jättekul att se hur skådespelarna mötte utmaningen. Det har hänt mycket sedan vi började, säger Johan Karrento.
Gruppen har haft sina utmaningar, som att tampas med svåra premiärnerver.
– Många av dem har aldrig gjort något liknande tidigare. Det har inte bara varit skräck för att stå på scenen, även för att ramla av scenen.
Hur har du jobbat med rädslorna?
– Vi har repeterat kontinuerligt, och i somras hade vi en provföreställning. Sen har vi också pratat om hur det är att vara rädd. Det är ganska normalt, alla känner det. Det är en känsla man inte ska försöka tränga bort. Det har varit väldigt okej att göra bort sig här. Filosofin är att det ska vara vilt, ostädat och man får börja skratta, säger Karrento.
Tio av tio
Efter föreställningen fick publiken stanna kvar och fika, serveringen sköttes av KST:s dagliga verksamhet Jomala gård. Det fanns också möjlighet att mingla med skådespelarna och ta autografer.
Systrarna Filippa och Elvira Lindfors är fyra och sex år gamla och tycker att teatern var både ”bra” och ”rolig”. Det var mormor Nina Lindfors som hade tagit initiativ att gå.
– Jag såg till att lura med dem. Jag själv älskar kultur, det gäller att introducera det tidigt, säger hon.
Vanesa Rusina, Frida Qvarnström, Edla Qvarnström och Edith Riitamäki-Harju passar på att fotograferas tillsammans med Livia Hansen, som spelar Fröken Tant Sofie.
– Föreställningen får tio av tio, säger Frida Qvarnström.
Livia Hansen är en av skådespelarna i ensemblen som har hållit på teater tidigare, och hon tror inte att det här är sista gången den åländska publiken får se henne på scen.
– Jag älskar det. En rolig sak är att bli sminkad, säger hon och fortsätter:
– I dag var det extra roligt att uppträda för mitt gäng från DUV (De Utvecklingsstördas Väl) satt i publiken. På tisdag avslutar vi med att spela föreställningen för träningsundervisningen, det ser jag fram emot.
Peppat varandra
Några andra nöjda skådespelare är Anja Dennstedt som spelar Slaktarinnan, och Jeanette Kratz som spelar Jonathan.
– Jag har gått Emmaus modevisning, men annars inte stått på scen tidigare. Det bästa med det här är att jag har kommit över min scenskräck. Jag var väldigt nervös inför premiären, säger Jeanette Kratz.
– Det har varit intensivt och vi har tränat mycket, säger Anja Dennstedt.
Emelie Ahonen var också nervös inför premiären, hon spelar rollen som Lilla Kamilla.
– Jag har utmanat min scenskräck, tack vare mina vänner. Nu efteråt känns det skönt. Publiken var jättebra, och de vill ha våra autografer. Vi alla har fått skratta tillsammans, och det är det viktigaste, säger hon.
Emil Kronqvist, som spelar brandman, har känt ett lugn hela tiden berättar han. Responsen från publiken är det bästa.
– Vi känner oss faktiskt lite som stjärnor, säger han.
