Frida Österberg från Mariehamn är en självklar del av det som brukar kallas det åländska musikundret: unga sångare som tagit sig vidare från Ålands musikinstitut till högre studier och i dag framträder på de internationella scenerna. Österberg, som både har en masterexamen från Operahögskolan i Stockholm och en skådespelarexamen från Stockholms dramatiska högskola, har de senaste tio åren synts i till exempel ”Salome” på Kungliga operan, ”Mozart vs Salieri” på Folkoperan och ”Faust” på Dramaten.
Med en färsk skådespelarexamen i handen blev hon 2017 anställd vid Uppsala stadsteater, där hon som första produktion gjorde titelrollen i ”Carmen” av Bizet. Och det var under arbetet med just den uppsättningen som det första steget mot karriären i Tyskland togs.
– Regissören Anna Bergmann är konstnärlig ledare på Badisches Staatstheater, och efter produktionen av ”Carmen” i Uppsala bjöd hon in mig till Karlsruhe som gäst i föreställningen ”The Broken Circle”.
Countrykonserten/teaterföreställningen sattes upp som en samproduktion mellan just Uppsala stadsteater och Badisches Staatstheater – och Frida Österbergs rollprestation gav henne en nominering till Svenska teaterkritikerföreningens teaterpris.
Speciell stämning
Att Frida Österberg flyttade till Karlsruhe i sydvästra Tyskland motiverar hon med att hon ”ville göra tysk hardcore-teater”.
– Tyskland är för mig det främsta teaterlandet i Europa. Här finns en enorm teatertradition och spelsättet är ofta explosivt och radikalt jämfört med det skandinaviska psykologiskt realistiska.
Hennes tid i Tyskland har förstås på många sätt varit präglad av pandemin. Sedan mars 2020 har till exempel samhället försatts i lockdown vid tre tillfällen. I ett fönster mellan nedstängningarna i fjol lyckades teaterhuset ändå ha premiär på flera pjäser, bland dem ”Die Neuen Todsünden” och ”Carmen”, den senare än en gång med Frida Österberg i titelrollen.
– Pjäserna är stora, bombastiska, brutala och hanterar jättesvåra ämnen men kommenterar på inga sätt pandemin. På premiären satt folk i publiken med avstånd mellan sig och munskydd och såg rädda ut i kropparna. Vi fick fina recensioner men för mig kändes det som fel sorts teater i en märklig tid.
Intensiv höst
Under nedstängningarna inledde Badisches Staatstheater också repetitionerna av flera andra verk. Frida Österberg är heltidsanställd vid teateravdelningen, men institutionen jobbar ofta genreöverskridande och hon sjunger i princip i alla uppsättningar hon är med i. När det tyska samhället nu börjar öppna upp igen är det alltså en rad premiärer som väntar för henne.
– Vi tar upp de halvfärdiga föreställningarna vi repeterat under coronaåret och färdigställer dem under en kort repetitionsperiod på allt från en till fjorton dagar. Det är en arbetstung höst som väntar och min första säsong här i Tyskland utan pandemins spelförbud. Jag hoppas jag klarar av det höga tempot, det är den verkliga utmaningen just nu.  
De anställda på teatern i Karlsruhe jobbar i princip all vaken tid, arbetsdagar som sträcker sig från 10 till 22 är inte ovanliga. Arbetssättet tilltalar Frida Österberg.
– Men det bygger också på att vi 19 i teaterensemblen har en god stämning och kan stötta varandra eftersom vi umgås hela tiden.
Politisk thriller
För en dryg vecka sedan var det premiär för ”Medea. Stimmen” av Christa Wolf, en modern tolkning av Medeamyten om kvinnan som hämnas sin mans otrohet genom att döda barnen. Frida Österberg, som i rollen som Prinsessan Glauke bland annat sjunger arior ur Luigi Cherubinis Medea, beskriver romanen som en politisk thriller skriven i monologform.
– Den behandlar tiden då muren mellan öst och väst delade landet, ett ämne som fortfarande tydligt bearbetas av folk i Tyskland – och speciellt av de från Östtyskland som var unga när Berlinmuren föll. Deras barndomsland finns inte längre.
Under föreställningarna befinner sig ensemblen i ett akvarieliknande glashus.
– Det är inte bara en vacker lösning, utan det finns en tanke bakom, publiken ska kunna känna sig trygg ifall pandemin fortsätter.
Fortsättningsvis råder också ganska strikta restriktioner – endast hälften av publikstolarna får fyllas och besökarna måste bära munskydd.
– Men det är underbart att vi äntligen får spela för publik igen. Att som skådespelare jobba så länge utan publik var som att sakta förlora yrkets syfte. Det har varit en tung stämning det senaste året men jag märker nu när vi fått spela för publik att vi börjar få tillbaka lusten och glädjen.
Genomgår reform
Visst finns det skillnader mellan att jobba i Sverige och Tyskland, säger hon. I Sverige är vissa saker i dag nästintill helt integrerade i all sorts teaterinstitutionsverksamhet. Det finns en pågående diskussion om genus- och postkoloniala teorier som kräver att man tittar på verk och verksamheter ur dessa perspektiv, och dessutom finns en vaksamhet på maktstrukturer och hierarkier.
Spelas Strindberg görs det med någon slags tagning på hans kvinnosyn.
 – Som skådespelare behöver man inte kämpa för sina grundläggande rättigheter på egen hand utan både vid facket och på teaterinstitutionen finns folk som jobbar noggrant med såna saker. Det finns inte på samma sätt här i Tyskland. Genikulturen finns även kvar i Sverige men här är den ännu starkare, liksom den hierarki som följer på den – konsten går före allt, regissören ifrågasätts sällan. Här i Tyskland står konsten mera för sig själv medan teatern i Sverige förväntas bära ett samhälleligt ansvar.
Men det finns även en stark rörelse inom tysk teater som ifrågasätter de gamla strukturerna, säger Frida Österberg.
– I samband med pandemin inleddes vid vår teater en reformprocess som involverar och uppmanar alla som jobbar i huset att se över vad vi vill och behöver förändra, på scenen och bakom.
Gästspel i Uppsala
Samarbetet mellan Uppsala stadsteater och Badisches staatstheater fortsätter även framöver. I februari ges ”The Broken Circle” än en gång i Uppsala.
I uppsättningen, som handlar om ett par som förlorat sin dotter i cancer, gör Österberg huvudrollen som Alabama, medan Jannek Petri spelar hennes man Monroe.
– Föreställningen är trots sitt tunga tema en hyllning till livet och musiken. Det är den föreställning jag spelar just nu som ligger mig absolut varmast om hjärtat.
När Frida Österberg flyttade till Tyskland kunde hon inte språket. I dag förstår hon det mesta, men tröskeln att själv tala det till vardags finns kvar. På scenen är det däremot hennes arbetsspråk.
– Jag har ingen grammatik och inget ordförråd att tala om – jag läste ju franska i skolan. Men jag lär mig de tyska replikerna som jag lär mig musik, på öra helt enkelt.  Operan har gett mig modet att sätta undertext på ett språk som inte är mitt modersmål.