12 år efter debuten med ”8” är Lucas Hermans tillbaka med sin andra roman: ”Udda fåglars ö”. Huvudpersonen Leo livskrisar. Han har just blivit lämnad av sin flickvän Klara som inte längre står ut med att han inte kan bestämma sig tillräckligt för att satsa seriöst på förhållandet. Han vantrivs på jobbet och till råga på allt dör hans älskade åländska mormor. Attacker av panikångest lamslår Leo som får idén att rymma bort från Stockholm och söka frid och nystart i mormors torp Mattsas på Åland.
Väl där lär han känna stugans granne, mormors barndomsvän Alfrida, en energisk, oborstad, ginsmuttande naturkraft till åländsk tant. Tillsammans börjar de luska i mysteriet med mormoderns lillasyster Lydia, som försvann i tonåren. Kanske hon drunknade, men kroppen återfanns aldrig. När hans mormor efter försvinnandet började ställa frågor om systerns öde vände sig många bybor emot henne. Till slut lämnade hon Åland för Sverige. Misstänksamheten lever kvar i nutid. Under sitt första besök i bybutiken fräser en äldre man åt Leo: ”Jo, det har ju hörts på byn att en ny generation av bråkmakare skulle vara i antågande.”
Mysterieutredningen driver handlingen effektivt framåt. Dramaturgin med oväntade avgörande upptäcker, som exempelvis en gömd dagbok, och uppsökande besök hos främlingar som efter lite initialt krånglade gärna berättar allt vad de vet, påminner lite om ungdomsromanens berättarsätt. Men det fungerar för man vill ju få reda på vad som egentligen hände Lydia.
Lucas Hermans utvinner flera komiska effekter ur kollisionen mellan den politiskt korrekte svenske Leo och de opolerat exotiska ålänningarna. Han förskräcks av Alfridas språkbruk när hon använder ord som utvecklingsstörd:
”Han sade inget, men uppenbarligen kände hon av hans snabba blick.
”Jaha, vad var det för fel nu då?” klagade hon.
”Utvecklingsstörd är inget man säger längre.”
”Vad sku det heta då?”
”Man brukar tala om personer med funktionsvariation.”
I samma sekund som han sade det visste Leo att det inte var lönt. Att det enda han skulle åstadkomma var att stärka Alfridas bild av honom som en uppblåst storstadstyp. En tillrättalagd ”svensk”. Och mycket riktigt, hon skrattade högt och skakade på huvudet. ”Jösses, ni hittar nog på, ni. Funktionsvariation! Ingenting är sönder, bara lite annorlunda än helt.”
Men bakom mysterium och godmodig satir, ljuder en allvarligare underton. Leos disharmoniska liv i Stockholm med besvär som självtvivel och panikångest, beskrivs i några korta episoder för att förklara orsaken till Ålandsresan. Men de episoderna är både välskrivna och drabbande. Jag hade gärna läst ännu mer om Leos psykologiska resa, även om Lucas Hermans på ett föredömligt knyter ihop även den berättelsetråden i slutet.
Sammantaget får man nog beskriva ”Udda fåglars ö” som en riktigt vilig åländsk feelgood-roman.
