Ålandstidningen berättade i går om Arvid Mörn och Fanny Sundström som vill sänka ned en studsmatta på sin tomt i Långbergsöda, Saltvik. Men eftersom tomten är en fast fornlämning får de inte gräva i marken.
Arvid Mörn hävdar att det inte finns vetenskapliga bevis för att tomten är en fast fornlämning, en uppfattning som flera markägare i byn delar. I samband med att fornlämningsregistret skulle upprättas 2008 gjorde de en skrivelse till landskapsregeringen där de protesterade mot statusen på sina tomter. 
Men museibyrån resonerar annorlunda.
– Det har gjorts undersökningar där sedan 1900-talets början, senast i mitten av 1970-talet. Vi anser att vi har torrt på fötterna, säger överantikvarie Alexandra Strömberg, som också arbetat med registret.
Enligt landskapsantikvarie Viveka Löndahl finns i anslutning till Arvid Mörns tomt en 4.000 år gammal boplats från stenåldern, en av de allra tidigast kända på Åland. Den har funnits med i förteckningen över fornminnen sedan 1906.
– Men någon gränsbestämning av själva fornlämningen har inte gjorts, säger hon.
Saknas resurser
Vetenskapligt belagt, säger alltså museibyrån. Ändå har markägarna, däribland Arvid Mörn, inte fått svar på sin skrivelse trots att det gått sju år.
Varför inte bara förklara det här för markägarna, Alexandra Strömberg?
– Det har vi gjort i andra sammanhang. De protesterar ändå.
– Vi vet helt enkelt inte hur vi ska besvara de här ärendena. Vi har till och med diskuterat med landskapets jurister. Vi vill ha svar på om man kan protestera mot registreringen. En fornlämning är skyddad omedelbart när den upptäcks.
Men om ni är så säkra på er sak, varför inte bara anteckna tomterna i registret?
– Det skulle vara ett alternativ.
Enligt Alexandra Strömberg saknas resurser för att jobba med frågan. Tidigare jobbade hon själv med registreringen, men inte längre.
Ska det få ta så här länge?
– Nej, det tycker inte jag heller.
Viveka Löndahl påpekar att museibyrån faktiskt har lagt fram olika alternativa lösningar genom åren. Men vad det är för förslag kan hon inte säga eftersom ärendet är under beredning.
Men varför har inget hänt?
– Ärendet är väl politiskt känsligt, antar jag.
På vilket vis?
– Frågan bör ställas till politikerna.
Enligt Viveka Löndahl väntar man nu på en rättelse i delegeringsbeslutet. Därefter kommer ärendet från 2008 att slutgiltigt ”besvaras snarast”.
Moment 22
Arvid Mörn har också ansökt om att få rubba statusen på sin tomt. Ansökan lämnades in 2012 och har kompletterats sedan dess. Men något slutgiltigt svar har han ännu inte fått.
Viveka Löndahl anser ändå att Arvid Mörn fått en hel del svar.
– Under hösten kontaktade han museibyrån för att han ville bredda vägen, då var vi dit. När vi var där framfördes flera olika önskemål på vad man ville göra på sin tomt.
Museibyrån föreslår att det görs en gränsbestämning av boplatsen, vilket kräver arkeologiska undersökningar. Detta för att underlätta för markägaren, men Arvid Mörn motsätter sig det. Han anser att museibyrån redan konstaterat att tomten är en fast fornlämning.
– Det är lite moment 22. Man motsätter sig en provgropsundersökning men vi behöver de resultaten för att ta fastställa fornlämningens gränser och slutligt ta ställning till huruvida lämningen kan rubbas eller inte. Det blir lite låsta positioner, säger Viveka Löndahl.
Oklart vem som betalar
Vidare vill museibyrån att han prioriterar de projekt han vill göra på tomten eftersom vart och ett av dem kräver undersökningsåtgärder. Provgropsundersökningarna skulle landskapsregeringen stå för, förutsatt att det finns budgetmedel. Men en större utgrävning av hela tomten, ett så kallat större arbetsföretag, för att ta ställning till en rubbning skulle Arvid Mörn troligen få bekosta.
I ett brev från museibyrån daterat den 20 mars konstateras att Arvid Mörns rubbningsansökan är vilande i avvaktan på efterlysta kompletteringar.
Vad händer om de gräver utan lov, Viveka Löndahl?
– De arkeologiska undersökningar som genomförts visar en boplats från stenåldern, den är skyddad enligt fornminneslagen.
Riskerar de att bli polisanmälda?
– Om man vet att man har en fornlämning på sin tomt är det viktigt att föra en dialog med den myndighet som har tillsyn över lagstiftningen. Det är viktigt att ingen medvetet förstör våra fornlämningar, då utplånar vi ju en del av vår historia som inte varit känd sedan tidigare. De flesta har studsmattor som man kan flytta runt på tomten.
Inget personligt
Byn är full av fornlämningar. Spelar det någon roll om inte alla bevaras?
– Det är skillnad på om man gräver bort saker olovligen där man vet att det finns fornminnen, då begår man ett lagbrott. Då är ingen arkeolog med och dokumenterar. Om myndigheten och sakkunskapen är med vid själva rubbandet dokumenterar man vad som försvinner och tar hand om materialet. Det är två helt olika saker. Det är därför vi har en fornminneslag. Utan våra rötter vet vi inte vart vi ska i framtiden.
Vad är enklast för familjen att göra?
– Jag skulle rekommendera att han kommer in med anhållan att han vill ha en nedgrävd studsmatta på sin tomt, eller något av de andra projekten. Då blir det ett ärende.
Men det riskerar ju att bli ytterligare en långdragen process?
– Så är det ju inte. Men markägarens önskemål har också ändrats under tiden. Först handlade det om en vägbreddning, sedan tio olika projekt och nu senast en studsmatta.
– Det är bra om man har lite framförhållning när man vet att man har en fornlämning. Vi försöker komma till mötes så gott det går, men vi har många ärenden på gång.
Viveka Löndahl påpekar att om Arvid Mörns familj vill gräva ned en studsmatta är det inga problem.
– Det är klart vi löser det. Det är bara att komma in med en anhållan om att han på denna plats vill gräva ned studsmattan.

Sandra Widing