Mitt flöde i sociala medier har den senaste tiden till 99 procent handlat om kattjakt. I midsomras drog min katt Majsan ut på strövtåg från vår stuga. Jag hade efterlysningar på Facebook och åkte runt där det observerats en gråspräcklig katt. Utan resultat.

Det blev höst och det blev vinter och det blev jul. För två veckor sedan förlikade jag mig med tanken att ett lodjur eller en havsörn har fått sig en riktig sötsak att äta. ”Hoppas att det gick snabbt och smärtfritt”, tänkte jag.

Två dagar senare får jag ett meddelande av en Tobölebo som sett ett inlägg på sociala medier där man efterlyste ägaren till en okänd katt. Och minsann var det Majsan!

Sedan följde en och en halv vecka av intensiv kattjakt. För att kulminera onsdag förmiddag när jag ännu en gång åkte för att titta till en mårdhundsfälla, och ser att luckan är nerfälld. Och där sitter en förgrymmad Majsan.

Att hon infångades efter sju månader är sin sak och helt fantastiskt. Men det som är lika fantastiskt är att så många underbara Nääs- och Daglösabor engagerade sig i jakten. Utan dem skulle jag aldrig ha fått hem Majsan.

Från tipset från Catherine om den första observationen, Carolina som lade ut bilden, till jackpotten vid Anders stuga, med hjälp av Hjalles fälla. Och däremellan Berit och Hans-Åke som letade och jägarna som lånade ut sina mårdhundsfällor. Och alla andra som tipsade och peppade via FB-grupper. Det här är till största delen för mig helt nya bekantskaper som helt utan egen vinning hjälpt till. Jag vet inte hur jag ska tacka alla!

Om jag ibland tröttnar på den hårda tonen, både i politiken och på sociala medier, ska jag påminna mig om att IRL finns de goda människorna. Allt som behövs för att locka fram dem är en bortsprungen katt.

(Och ja, tack också till Tomas och Nadja, som jag tvingat att hjälpa till.)