Min dotter undrar om det är svårt att ta körkort. Hon tror att hon kanske inte ens vill försöka, eftersom det verkar hemskt krångligt med alla trafikregler.

”Du har nästan åtta år på dig att förstå trafiken”, lugnar jag 10-åringen.

Eller ja, ska hon bli en unge med någon slags eldriven tvåhjulare behöver vi skynda på. Eller en tonåring med moped/mopedbil. Eller kanske till och med en 17-åring med B-körkort, om somliga politiker får bestämma.

Ett barn i trafiken, helt enkelt.

Mina föräldrar kom inte från Åland. Det gjorde att vi åkte en del bil både i väster- och österland för att hälsa på släktingar. Ungefär samtidigt vi rullade av bilrampen i någon hamn slocknade min mamma och min syster. Kvar satt jag vaken med chauffören, alltså min pappa, och stirrade ut genom vindrutan för att inte bli åksjuk.

Det visade sig vara ett effektivt sätt att lapa kunskap. Pappa frågade om skyltars betydelse, vem som hade företräde när vi närmade oss en korsning och om vi hade rätt att köra om den där bilen framför oss eller inte.

När jag väl skrev teoriprovet på min 18-årsdag hade jag i ärlighetens namn inte ens öppnat kursboken. Så trygg var jag efter alla de lektioner jag fått i bilen – och visst blev jag godkänd.

Så numera anammar jag detta i bilen även med mina barn. Jag frågar om skyltar, de gissar hejvilt. Ibland träffar de rätt, andra gånger undrar jag om jag ens ska låta dem promenera den korta vägen till skolan.

De är också duktiga trafikpoliser som påtalar om hastighetsbegränsningen går neråt, men min fot inte gått upp.

Oavsett om det är 17-åringar i bil eller 7-åringar på cykel har vi att göra med barn i trafiken. Det skadar inte om vi alla lyfter blicken och är tvärsäkra när vi kommer in i en korsning.