Vi träffas hemma hos Mohamad och Fatima Alzein i deras lägenhet i Finby, Sund. Mohamad har under dagen varit på svenskkurs på Medis och hos tandläkaren. Fatima, som annars är hemma med dottern Maria, har varit hos tandläkaren och lagat hål. De äldsta döttrarna Islam och Safa är på dagis – där de för övrigt stortrivs.Vi sitter i soffor som Mohamad klätt om själv. Han är utbildad skräddare men tapetserar också möbler. Intervjun sker på svenska, det enda språk vi har gemensamt. Familjens modersmål är arabiska, men Mohamad kan även turkiska– Jag måste lära mig svenska, säger Mohamad och tillägger att om han inte kan språket får han varken jobb eller kompisar.Trots att familjen kom till Åland så sent som i februari i år pratar Mohamad väldigt bra svenska. Ibland tar han telefonen och Google Translate till hjälp när han inte hittar orden.– Det är lite svårt. Jag måste studera. Jag lär mig från tv, tidningar och Medis. Jag tittar på tv och lyssnar på radio. Jag hör det ni hör, men vad betyder det? Jag frågar mina kompisar, jag vill veta, säger han.– Jag förstår kanske 70 procent, men att svara är lite svårt för mig.Speciellt vokalerna är svåra, säger han, eftersom arabiskan saknar vokaler.Ingen framtid i TurkietFamiljen Alzein flydde från krigets Aleppo till Turkiet 2014. De yngsta döttrarna Safa och Maria föddes där. Mohamad hade jobb i Turkiet och familjen bodde i en lägenhet, men Mohamad och Fatima kunde inte tänka sig en framtid i landet. De ville ge sina döttrar något bättre.– Turkiet är inte tryggt. Där fanns ingen skola, inget dagis. I Turkiet kan de inte studera när de blir stora, säger Mohamad.– Turkiet hjälper inte syrier, säger Fatima.I Aleppo hade Mohamad sitt eget skrädderi med 15 anställda. Han lärde sig yrket som barn eftersom hans morbror var skräddare. Företaget sydde kläder som de sålde vidare till butiker.– På en vecka sydde vi 300 kappor, på en månad kanske 1.000.Han säger att han kan arbeta med allt som har med tyg att göra, och förhoppningen är att i framtiden kunna livnära sig på sitt yrke på Åland. Han har redan sytt gardiner till kommunkansliet i Sund, och även klätt om möbler.– Jag har en liten maskin här. Jag syr också lite kläder till min fru.Lärde sig finska förstVarken Mohamad eller Fatima hade hört talas om Finland när de fick veta att de skulle flytta hit. De hann lära sig några ord finska innan de fick veta att de skulle bo i en svenskspråkig region.– Yksi, kaksi, kolme, säger Fatima och skrattar.De säger att de tycker om Åland. Mohamad läser upp en text han skrivit där räknar upp vad han tycker är bra med Åland: demokrati, jämställdhet mellan könen, fred och trygghet, vacker natur, skogar och ren luft.– Jag känner mig tacksam för att jag kan bo på Åland. Alla ler, det är ingen stress. Det känns bra. Jag är glad på Åland.Familjen umgås med andra syriska familjer, men har även fått åländska vänner.– Jag har några vänner jag kan prata svenska med, det är bra, säger Mohamad.Fatima, som ännu inte gått på någon språkkurs, pratar svenska med Mohamad och med döttrarna som går på dagis samt med flyktingsamordnaren Helena Flöjt-Josefsson.Vill ha ett jobbNär Mohamads svenskkurs tar slut i april–maj hoppas han prata så pass bra svenska att han kan börja jobba. Om han inte kan jobba som skräddare eller möbeltapetserare skulle han vilja köra lastbil.– Jag vill vara fri, jag vill tjäna egna pengar. Jag vill inte sitta hemma och vänta, säger han och tillägger att syrier är ett arbetsamt folk.Även om han trivs på Åland är jobb en förutsättning för att familjen ska stanna, säger han.Fatima har inget yrke. Kriget satte stopp för hennes universitetsstudier. Men hon drömmer om att få studera, kanske till psykolog eller lärare i arabiska.Flydde till ett annat livKvar i Turkiet finns hela Fatimas familj samt Mohamads mamma och syskon. Saknaden är förstås stor, men de har daglig telefonkontakt. På Åland har Helena Flöjt-Josefsson nästan blivit som en familjemedlem för dem.– Helena är en jättesnäll person. Hon har hjälpt oss. Jag ska säga tusen tack till dig, säger Mohamad och tittar på Helena, som också är med under intervjun.– Du känns som en syster, min frus syster och mamma.Själva flykten kan vi inte prata så mycket om. Även om Mohamad försöker är det svårt att hitta orden och beskriva vad de varit med om.– Vi lämnade hem, kompisar … Det var svårt, ja. Vi var ledsna. Vi flydde till Turkiet där vi inte kände några personer, det var ett annat språk; vi flydde till ett annat liv.
MOHAMAD ALZEINÅlder: 30 år.Familj: Hustrun Fatima, 25 år samt döttrarna Islam, 4,5 år Safa, 3,5 år och Maria, 1,5 år.Kommer från: Mångmiljonstaden Aleppo i Syrien.Bor: I Finby, Sund.Yrke: Skräddare.Gör: Går på svenskkurs på Medis.

Sandra Widing