Det börjar bli en långdragen historia, kampen de boende i Långbergsöda, Saltvik för mot landskapsregeringen och museibyrån. Byn är i princip en enda stor fornlämning från stenåldern.
Den 3.000 kvadratmeter stora bostadstomten där Arvid Mörn, Fanny Sundström och deras två döttrar Alma och Erna bor på, klassas som en fast fornlämning. Vilket i praktiken betyder att paret inte kan sätta en spade i marken utan att riskera polisanmälan (se faktaruta).
– Fastigheten är 20 hektar, men det är bara tomten som är en fast fornlämning, säger Arvid som nyligen byggt en stor hall på en åker strax utanför tomtgränsen.
Egentligen motsätter han sig benämningen fast fornlämning. En sådan bedömning ska göras på vetenskapliga grunder, och Arvid anser inte att några sådana finns. Provgropsundersökningar gjordes visserligen 1906 och 1975, men:
– Museibyrån erkänner att de som gjordes 1906 inte är tillförlitliga. Jag har inte fått svar på vad som finns här och några utgrävningar har aldrig gjorts.
Provgroparna är utmärkta på kartor. De som gjordes 1906 är vid tomtgränsen, medan de som gjordes 1975 är utanför. Då hittades, enligt Arvid, lämningar, inte fynd.
Måste bekosta utgrävning
Arvid har inte, trots att han begärt det, fått se något beslut på att hans tomt är en fast fornlämning.
Redan 1999 slog landskapsregeringen fast att man skulle registrera alla fasta fornlämningar, en förordning kom 2012 och registret skulle presenteras året därpå. Men det är fortfarande inte helt klart.
Arvid fick då, liksom andra markägare som berörs av registret, ett brev hem på posten.
– Men i och med att det inte hände något med registret lämnade jag in en rubbningsansökan. Det är tre år sedan. Jag har kompletterat ansökan tre gånger, men ännu inte fått något svar. 
Den 9 januari i år besökte museibyråns överantikvarie Marita Karlsson och enhetschef Kim Darmark familjens tomt. Då konstaterades, enligt Arvid, att familjen skulle kunna bo och verka normalt på sin tomt, trots fornlämningarna. Det vill säga plantera träd, bygga altaner och så vidare.
– Jag fick också klart för mig att de inte kan gå vidare med min rubbningsansökan förrän en ny provgropsundersökning, som jag bekostar, gjorts.
Kostnaden för en sådan undersökning är orimlig för en privatperson att bära, menar Arvid. Han anser att det inte behövs fler provgropsundersökningar.
– Om man har tillräckligt med belägg för att det är en fast fornlämning torde det inte behövas.
– Men huvudorsaken är att i och med att det aldrig gjorts någon undersökning på min tomt har jag möjlighet att få klassificeringen som fast fornlämning hävd relativt enkelt, om politisk vilja finns. Men om det görs en provgropsundersökning och man hittar fynd över hela gården är det en fast fornlämning per automatik, och då måste det till relativt omfattande utgrävningar för att få det hävt.
Museibyrån föreslår också att han tar tillbaka sin ansökan och ansöker om tillstånd för varje projekt han vill göra. Något Arvid anser att blir alldeles för tidskrävande.
Lever i osäkerhet
Så till studsmattan. I februari fyllde familjens äldsta dotter Alma tre år. I present av sina morföräldrar fick hon en studsmatta. Eftersom Arvid vill att den ska synas så lite som möjligt fick han tips om att gräva ned den i en grop så att mattan hamnar i marknivå. Dessutom skulle det bli säkrare att hoppa, och skyddsnätet skulle inte behövas.
– Vi tänkte att vi sätter den mitt på gräsmattan som ju inte är orörd mark, säger Fanny.
Arvid kontaktade museibyrån och förklarade att han ämnade gräva ned studsmattan den 21–22 mars. Han frågade vart han skulle meddela detta. Hans tanke var att museibyrån skulle få vara med när gropen grävdes.
Av landskapsantikvarie Viveka Löndahl fick han på fredagseftermiddagen veta att saken kräver tillstånd eftersom det handlar om ingrepp i fornlämning. I mejlet föreslår hon i stället en studsmatta som står på marken.
– Ska jag sitta i fem år och vänta på ett beslut om att få gräva ned en studsmatta? Allt är så luddigt. Vi lever i osäkerhet hela tiden.
Han förstår, säger han, att museibyrån tycker han är besvärlig. Han förstår också att de inte vill sätta allt till pappers och att de inte vill ge honom något officiellt beslut på tomtens status eftersom det då kan överklagas och bli rättssak.
Bara att vänta
Att stångas med myndigheterna tar på förstås. Som Ålandstidningen rapporterat om tidigare ledde en tidigare tvist i byn till att landskapet löste in en fastighet. En annan tvist där en granne dömdes för att ha tagit sand från ett tag och därmed rubbat en fornlämning väntar som bäst på beslut om prövningstillstånd i Högsta domstolen.
Med det i bakhuvudet vill Arvid inte ta sig alltför stora friheter, även om han faktiskt grävt avlopp och dragit el utan museibyråns lov. Samtidigt tror han att han hamnat lite i kläm på grund av grannens rättsprocess.
I en intervju i Ålandstidningen 2011 sade Arvid och Fanny att de var beredda att flytta. Men på något vis vänjer man sig ändå vid situationen, säger de.
– Den här tomten såg inte ut så här när den steg ur havet. Man blir lite bitter. Man tänker att det inte ska påverka en i vardagen, men det är klart att det gör, säger Fanny.
Vad är nästa steg?
– Jag hoppas Johan Ehn (kulturminister, reds anm) piggnar i och tar tag i sina tjänstemän. Möjligtvis blir det ett fornminnesregister om fem år. Kanske vi får svar på rubbningsansökan om fyra år … Det är bara att vänta egentligen, säger Arvid.
Fanny konstaterar att konflikterna i Långbergsöda nedärvs från generation till generation. 
– Jag hoppas att vi ska reda upp det här nu så att våra barn inte behöver strida, säger hon.
Och vad händer med studsmattan?
– Den får stå på benen så länge. Så är det, så är det.
 

LANDSKAPSLAG OM FORNMINNEN
Fasta fornlämningar är fredade enligt lag. Utan tillstånd är det förbjudet att ”gräva ut, ändra, skada, ta bort eller på annat sätt rubba en fast fornlämning eller täcka över den”.
Som fast fornlämning räknas ”varaktigt övergivna lämningar efter människors verksamhet under forna tider”. Det innebär allt från jord- och stenhögar till gravar och bostadslämningar.
Kända fasta fornlämningar ska antecknas i ett register. Innan detta görs ges markägare tillfälle att höras. När en anteckning i registret gjorts ska landskapsregeringen skriftligen kontakta markägaren som då har 30 dagar på sig att göra ett rättelseyrkande.
Landskapsregeringen har rätt att undersöka en fast fornlämning och vidta åtgärder för att skydda den.
Man kan ansöka om att fasta fornlämningar rubbas eller täcks över om de förorsakar oskäligt stor olägenhet i förhållande till fornlämningens betydelse. Men först måste en arkeologisk undersökning göras.
Om en ansökan om rubbning avslås har man möjlighet till ersättning av landskapet. Ersättningen kan avgöras i domstol.

Sandra Widing