Trams! Sanningar! Vandringssägen! Fantasier! Ja, det är tillåtet att tycka vad man vill.
Men faktum är att i måndags på Rönngården var det både skrämmande och spännande när biblioteks-och kulturnämnden i Jomala firade Nordisk biblioteksvecka med övernaturligt berättarkafé.
Den ena spökhistorien dök upp efter den andra.
BIBLIOTEK Stearinljusen fladdrar och Matts Stenlund inleder med att läsa texten ur Valans spådom.
-Det är mörkt. Stjärnorna är släckta. Verner kommer hem en natt...
Matts röst är lugn och tydligt, ändå känns en darrning i luften. Kura skymning. Novembers omslutande mörker utanför. Kaffekoppar som klirrar och tyst koncentration. Bara djupa andetag hörs medan alla i den fullsatta salongen lyssnar. Sedan är det fritt fram för deltagarna att berätta egna historier om övernaturliga händelser som de hört berättas eller de själva upplevt.
Osynliga tunga steg
Gunilla Jansson inleder med en egen upplevelse.
-Jag var bara runt 15 år och jobbade på handelsboden i Kvarnbo. Föreståndaren bodde på övre våningen i huset och jag på våningen under. En dag skulle han resa bort med familjen och bad mig vattna blommorna medan han var borta. Men blommorna hann bli torra innan jag vågade mig dit upp.
För varje kväll hörde Gunilla någon gå på övervåningen fram och tillbaka över golvet med tunga steg.
När hon till slut gick dit upp såg hon ingenting.
-Men väl nere igen fortsatte de tunga stegen gå. Fram och tillbaka, säger Gunilla med låg röst.
Visste inte att han var död
Rysningar längst ryggraden. En fladdrade låga. Gunilla har en berättelse till. I huset hon bor i nu hörde hon som liten hur någon släpade sig ner för trappan med tunga steg. Som om personen släpade på något tungt.
-Ett ungt par hade bott i huset innan oss och mannen hade dött tidigt. Jag tror inte han själv visste att han var död, säger Gunilla och ser hur åhörarna skruvar på sig lite obekvämt i stolen.
Spökhistorierna avlöser varandra.
Matts Stenlund känner till en korsning i Jomala där hästarna alltid stegrade sig förr i tiden. Man har länge förklarat fenomenet med att det går gamla älgspår där som hästarna inte gillar. Men nu får även bilarna motorstopp i samma korsning eller kör i diket.
- Det är en rysse som har dött där, säger Matts. Det är han som spökar.
Såg mer spöken förr
Medelåldern i publiken är åt det högre hållet och ingen verkar förvånad över berättelserna de hör. Spöken och vilsna andar är snarare något naturligt.
-Sådant pratade man mycket om förr, säger Valdes Fagerholm som bor på Rönngården.
-Min far var synsk och han såg ofta döda människor inne i huset som spökade. Det var inget konstigt med det.
Hennes pappa fick ofta även varsel om framtiden.
-Han såg exempelvis sin svärmors ande i gungstolen en dag. Hon bara satt där och gungade och försvann sakta medan ljuset växte. Samma dag råkade hon ut för en olycka.
-Jag förstår inte varför ingen ser sådant i dag, säger Valdes.
-Jag tror det är tv:n och alla datorer som gör att vi inte uppfattar sådant lika lätt längre, säger hon.
En gudstjänst som inte fanns
Elsbet Jansson åkte till USA för 20 år sedan för att fira påsk tillsammans med sin man, dotter och amerikanska svärson. När de var där blev svärsonens bror överkörd och tiden framöver således mycket tung och svår.
-En dag ville vår svärson att vi skulle besöka trakterna där han växt upp så vi körde dit och kom fram till en liten kyrka där en gammal kvinna stod och vattnade blommorna. Vi gick in. Där inne satt en man i ljus kostym, som lite senare höll en gudstjänst. Den var som riktad till oss. Han sa precis vad vi behövde höra.
Väl hemma berättade Elsbet om upplevelsen för svärsonens föräldrar. De blev nyfikna vem som lett gudstjänsten och ringde upp församlingen.
-Vi fick reda på att kyrkan varit stängd hela påsken, berättar Elsbet.
Spöke som spelar musik
Mörkret djupnar utanför och ljuslågorna kastar ännu längre skuggor. Men än är inte spökhistorierna slut.
-Jag har ett spöke som bor hemma hos mig, berättar Lolita Hilander.
-Min pappa har också sett honom och vi har fått reda på att han heter Nils-Erik och jobbade någon gång på 1700-talet i andelsslakteriet i Gölby.
Mannen spelar ibland musik på nätterna och placerar om saker i huset.
-Jag får en känsla av att han vakar över mig, men jag känner ingen rädsla eller obehag. Han vill mig något, men han vill mig inte illa, säger Lolita som gärna tar emot mer information från allmänheten ifall de vet något om mannen.
Ingen säger något, men kaffekopparna skramlar. Och plötsligt känns det väldigt läskigt att kliva ut i mörkret. Vem vet vad som väntar.

Liz Lindvall