Ålandstidningen träffar Ganna Solomko och Ruslana Horbunova två dagar innan årsdagen för Rysslands invasion av Ukraina. Ganna och hennes man Vadim bor vanligen i Odessa i södra Ukraina, men när de första raketerna skickades mot Ukraina för ett år sedan befann de sig i Lviv för att hälsa på Ruslana på hennes födelsedag. På vägen upp hade de också hälsat på Ruslanas bror Alex i Kiev.
– Vi visste vad som hände dagarna innan kriget och förväntade oss att något skulle hända, men vi kunde för ingenting föreställa oss att Ryssland skulle invadera Ukraina och attackera Kiev.
Den första informationen fick de från Alex på morgonen den 24 februari.
– Han ringde oss vid halv sex-tiden på morgonen och berättade att raketer hade slagit ner 500 meter från hans lägenhet och att kriget hade börjat, säger Ruslana Horbunova.
Flydde landet
Efter invasionen kallades Vadim, som jobbar i Odessas hamn, hem för att hjälpa till med reparation av fartyg. Samtidigt mötte de Ruslana och Ganna upp Alex i västra Ukraina.
– Efter en vecka var det totalt kaos i Lviv. Folk från hela Ukraina flydde västerut och vi insåg att vi behövde lämna för att ge plats åt andra.
Precis som flera miljoner andra ukrainare gav sig Ganna och Ruslana då av mot Polen. Ett beslut fyllt av känslor.
– Jag grät för jag kunde inte för något tro att det var krig på riktigt. Det var först när pappa behövde åka iväg som jag förstod, säger Ruslana Horbunova.
Ganna Solomko berättar att hon hela tiden var väldigt fokuserad och koncentrerad.
– Men när vi passerade polska gränsen grät jag. Inte bara för att vi lämnade Ukraina, utan på grund av bemötandet och alla frivilliga. Det var väldigt känslomässigt för oss men attityden hos alla människor vi träffade gav oss kraft.
Buss till Åland
I Polen hade de tankar på att ta sig vidare till både USA och Australien, men till slut bestämde de sig för att åka till Åland. Via en bekant kom de i kontakt med initiativtagarna till den första bussen som åkte ner från Åland till Ukraina i mars. Ruslana och Ganna var de första namnen som skrevs upp på passagerarlistan.
– Då hade jag kriget i Georgien i minne och tänkte att vi stannar på Åland i några veckor eller som mest någon månad. Att Ryssland bara vill visa sin kraft, säger Ganna Solomko.
Efter några månader förstod de emellertid att kriget inte skulle få något snabbt slut.
– Det går inte att komma överens med en person som inte håller sina överenskommelser och inte ens när hela världen slöt upp bakom Ukraina förstod Ryssland att de behöver dra sig tillbaka. I stället kom sommaren och striderna blev alltmer intensiva.
Ingen idé att vänta
Ruslana berättar att hon under de första månaderna på Åland funderade mycket över när kriget skulle ta slut.
– Men nu vågar jag inte tänka på det längre. Innan kriget hade jag hela min framtid planerad och jag kunde träffa hela min familj när jag ville. I dag kan jag inte säga någonting om min framtid. Det är väldigt svårt.
I takt med att tiden gick insåg de att det inte var någon idé att vänta och i dag har de gjort sig hemmastadda och börjat jobba på Åland.
Vadim och Alex är fortfarande kvar i Ukraina, men inte i militären.
– Men våra ukrainska hjältar dör och ingen vet vad som händer i morgon. Jag är rädd att alla män i hela Ukraina i något skede blir inkallade.
Daglig kontakt
Trots kriget har Ganna och Ruslana kunnat resa ner till Ukraina för att träffa resten av familjen två gånger under de senaste året – och från Åland pratar de med Vadim och Alex varje kväll.
– Det är tufft men vi är tacksamma över att vi lever på 2020-talet och kan kommunicera med varandra. Men vi kan bara gissa hur länge den möjligheten finns kvar, raketattacker kan slå ut kommunikationsnäten och det är omöjligt att föreställa sig den dagen som vi tappar möjligheten att kommunicera med dem, säger Ganna Solomko.
Flytten till Åland var emellertid inte helt okomplicerad mentalt. Ganna Solomko berättar att hon funderade mycket efter invasionen.
– Jag tänkte, vem är nästa? De ryska trupperna rörde sig väldigt snabbt i början och med Finland och Ålands historia var jag rädd för vad som skulle hända efter Ukraina. I dag förstår vi att läget är ett annat.
Ny betydelse
Under den första tiden på Åland, innan Ganna och Ruslana börjat jobba, gick en hel del tid åt att fundera, läsa nyheter och titta på tv.
– Jag läste också en del om Finlands historia och såg dokumentärer om vinterkriget. Ryssarnas beteende har inte förändrats på nästan hundra år. Det är samma sak i dag som då. Det är så många modiga människor som fått lida och det finns så mycket vilja i Ukraina, men tyvärr hänger för mycket på hjälp från andra länder, säger Ganna Solomko.
Trots de djupa såren har hon på något sätt börjat acceptera den nya verkligheten. Men inte för att den på något sätt är okej.
– Det här kriget tar slut först den dagen Ukrainas armé vinner. Det finns inga andra alternativ och kriget blir mer och mer komplicerat, säger hon och fortsätter:
– När kriget startade förändrades värdet av saker. Innan gick man runt och funderade på rätt bostad, rätt bil och vilka möbler man ville ha. Nu finns bara familj, släkt och vänner som jag älskar. Ingenting annat. Det enda jag vill är att vara frisk och tillsammans med min familj.
Alla skadade
När hon blickar tillbaka på ett år av krig inser hon också att ingenting kommer bli som förr igen.
– Det är möjligt att alla ukrainare kan återgå till ett normalt liv om vi vinner kriget, men inget kommer ändå vara som förut. Landet har gått igenom så mycket och det spelar ingen roll vem du är eller var du är, alla har skadats på något sätt. Fysiskt eller psykiskt.
Tacksamheten till Åland är också stor, det betonar de flera gånger under intervjun och lyfter bland annat ambulansbussen och Rotaryklubbens insamling som exempel.
– Vi är på en lycklig plats där människor förstår vår situation. Alla är väldigt involverade och har öppnat hjärtan och det åländska samhället har hjälpt Ukraina mycket både härifrån och i Ukraina. Det är viktigt att det fortsätter och det är fantastiskt att se hur det åländska samhället jobbar och det har verkligen gett oss kraft.
I kväll ska de vara med i fredsmanifestationen vid den så kallade Ukrainaplatsen utanför ryska konsultatet.
– Ja, vi gör vad vi kan för att hjälpa till härifrån, men det är en plats som är tuff för oss att vara på.
