Det är som att kliva in i en annan, lite farligare värld. Sammanlagt 8.500 besökare väntas bryta mot eldningsförbud, vifta med vassa saker och beväpna sina barn med pilbågar.
Nu drar årets omgång av vikingamarknaden i Saltvik igång.
VIKINGAR Principen med en påfyllbar keramikmugg i utbyte mot entréavgift tycks vara ett lysande sätt att på darwinistiskt vis stävja fylleri. Ramlar du så att muggen går sönder kan du helt enkelt inte dricka mer.
– Känn er stolta, ni frivilliga krafter, skriker hövdingen hest från en bergknalle ovanför det vikingatida tältlägret.
– Och byt era ekorrskinn, tillägger han kryptiskt innan tåget av arrangerande vikingar promenerar ned i lägret.
Det klirrar av ringbrynjor och knirrar om svärdsfästen, lädervirade bågar och sadeldon.
Men det där med ringbrynjor är mest påhitt.
– Man hade ett svärd eller en yxa och vanliga kläder. Ringbrynjor hade nästan ingen råd med, de var oerhört dyra. De som hade fick den ofta i arv från sin pappa, berättar Juha Pitkänen, till vardags IT-konsult men på vikingatiden var han krigare. Eller är. Eller låtsas vara, eller hur man nu respektfullast ska uttrycka det.
Han viftar med svärdet.
– Det är tungt. Tyngre än man tror. Man blir fort trött om man svingar det.
Ålandstidningens utsände svingar det och blir omedelbart trött i armen.
– Du ser. Det är tungt att slåss med.
Juha ingår i vikingatidsgruppen "Odin's Guard", en finsk samling män och kvinnor som lär sig slåss som vikingarna gjorde. Chef över samlingen är ex-britten John Haire, numera Åbo-bo. Han ryter åt de sina att ställa upp sig för fotografering och gänget lyder direkt.
– Jag tränar dem i själva stridskoreografin. Knepet är att inte ramla på ändan, förklarar han och skrattar galet.
Några minuter gör Sanna Elomaa, 19 år, sin hövding stolt när hon drabbar samman med en grupp rövare på marknadsplatsen. Hon slåss som en varg, med mordisk uppsyn.
Musikgruppen Patrask kommer från Falun, spelar luta och säckpipa och säljer cd-skivor.
Hade man cd-skivor på vikingatiden?
– Jodå, man får vara snabb med flintabiten bara, säger en av spelmännen och vänder sig snabbt bort. Han vill inte synas med namn i någon tidning.
En bit bort står Åbo-bon Päivi Huhtala och säljer silversmycken. Hon är mellan jobb, men vill helst skaffa en egen smyckesmedja.
– Det är fjärde året jag är här. Det här är det bästa evenemanget. Det är bra genomfört och det finns massor av saker att titta på, säger hon.
Familjen Heikkilä-Vaittinen är på besök från Helsingfors.
– Vi kom hit för vikingamarknaden. Det är jättekul att folk verkligen försökt göra allting autentiskt. Hit måste vi komma tillbaka, säger Juha Vaittinen.
Tiina Vaittinen, 17, gillar musiken.
– Jag skulle vilja komma tillbaka nästa år. Jag vet inte om jag kommer att ha råd, men har jag så visst, varför inte?
– Jag tror hon gillar silversmyckena bäst, tolkar Anikki Heikkilä.
Övervikingen, själva hövdingen, heter som vanligt Jörgen Lindblom. Ålandstidningen hittar honom med munnen full av personalkorvsoppa.
– I fjol fick vi 8.500 besökare, berättar han.
Hur många tror du det blir i år?
– Jag hoppas på 8.500.
Det var djärvt.
– Det är bättre att hoppas på för lite så blir man glad sedan. Men det har ökat för varje år hittills. Fortsätter det i samma takt slår vi snart medeltidsveckan på Gotland.
Tror du på Oden?
– Nej.
Borde du inte det?
– Jag är inte uppfostrad så. Jag har inte gått på det här riktigt själv än.

Ålandstidningen