Sedan ett år tillbaka har Olivia Sarling sin egen smedja i den gamla verkstaden vid Kvarnbo pensionat. Dessförinnan var det smedjan i Sjökvarteret i Mariehamn som gällde. Nu behöver hon inte ta längre hänsyn till några andra utan kan helt rå sig själv.

– Jag hade tänkt, fasen vad skönt när jag har ett eget ställe. Men det kan bli ensamt också. Det är roligt att ha folk att bolla med. Men här äter vi i alla fall lunch tillsammans, säger hon.

Smedjan finns nämligen i en verkstadsbyggnad vid Kvarnbo pensionat. Där, på gården, finns förutom gästhemmet också den ganska nya Vinsmedjan. 

– Här finns både smakverksamhet, med vinprovningar och middagar, och pensionat och galleri.

Och Olivia är inte bara aktiv i den egna smedjan, hon är dessutom delaktig i just Vinsmedjan. I framtiden ser hon också fram emot att kunna ordna konstsmidesworkshops.

– Jag vill visa folk vad man kan göra av järn och metaller. Man romantiserar gärna det traditionella smidet, konstaterar hon men menar att man inte alls enbart behöver följa de traditionella reglerna. 

– Man är van vid att kunna experimentera med färger, tyger och lera, men inte lika mycket med järn.

Nyligen ställde hon ut vid Ålands slöjd och konsthantverks utställning i Galleriet på Torggatan och är snart aktuell med en utställning tillsammans med Ulrika Kjeldsen i Ålands sjöfartsmuseum. Därutöver har hon haft en del beställningsarbeten. Hon har jobbat både i den egna smedjan och i Vinsmedjan. Hon är trots allt servitör i grunden. Framöver tar dessutom kafé Uffe på Berget hennes tid i anspråk i några månader. Sedan tre år tillbaka driver hon det under sommarsäsongen. Nu, under maj, har de helgöppet, men från juni öppnar de dörrarna på heltid.

Började skapa igen

Klar konstsmed från Järnakademien i Kramfors blev hon 2018. Innan dess hade hon jobbat i restaurangbranschen. Direkt efter högstadiet gick hon dock ett år på Ålands folkhögskola.

– På den skapande linjen. Sedan började jag på samhälleliga och sociala linjen på ”yrkes”, med det var inget för mig så jag hoppade av. Sedan kunde jag hoppa in andra året på Hotell- och restaurangskolan, på servitörlinjen, eftersom jag hade så mycket arbetserfarenhet.

Hennes intresse för skapande tog sig dock uttryck i att hon senare på nytt sökte sig till Ålands folkhögskola, till hantverkslinjen.

– Jag har alltid varit lite pysslig, fixig, av mig. Gjort kreativa grejer. Fysiska grejer. Jag minns att jag alltid täljde eller snickrade och skapade sneda skohyllor av pappas spillvirke.

Hon ler när hon berättar.

– Men sedan tappade jag det där.

Tills dess att hon sökte sig till folkis igen.

– Där fick vi testa på keramik, träslöjd, metallslöjd, återbruksjobb i plåt och smide. Och jag fastande i smedjan ganska direkt. Jag blev ju där!

Med värme nämner hon Tanja Spormann-Karlsson, Anna Sundblom-Westerlund och Zygeda Jurgutyte.

– Alla tre hade jag i metall på folkis.

Andra året, fördjupningsåret, riktade Olivia in sig på keramik och smide. Efteråt var hon ändå inte riktigt klar. Hon ville fortsätta utforska järnet och smidet och började googla på smidesutbildningar – och upptäckte Järnakademien i Kramfors.

– Jag hade en dröm om att bli riktigt bra på det. Att det skulle bli min grej.

Ändå kände hon sig inte hundra procent säker. Hon läste om andra som hade studerat där och om gesällbrevet på slutet. Med viss osäkerhet funderade hon drömmande över om det skulle bli möjligt också för hennes del.

Efterlängtat gesällbrev

Hon minns den första vintern på Järnakademin, när det var dags just för gesällceremonin precis som varje vinter. Själv satt hon som åskådare och såg på när de som hade klarat provet fick gesällbrevet i handen. Just då kändes det långt borta för henne själv, minns hon.

– Och jag kände att ”jag har ju bara tre år på mig”. Men man hinner lära sig otroligt mycket.

Hon upplevde det som att åren på Järnakademien gick både snabbt och långsamt.

– Jag flyttade dit, trots att jag nyligen hade träffat en kille. Min förhoppning var att han skulle flytta med. 

Så blev det inte. Men de höll ut. De träffades med några veckors mellanrum.

– Det kändes som en evighet.

Sista terminen handlade om slutarbetet och den långa listan på tekniker som skulle vara med. De lärde sig att göra egna ritningar och att sedan smida efter det, med exakta skjutmått. När arbetet var färdigt var det två utomstående bedömare från Sveriges hantverksråd som avgjorde resultatet. Under flera timmar undersökte och bedömde de deras slutarbeten. Innan hade Olivia tillbringat flera dygn i sträck i smedjan. Sömnmängden hade blivit begränsad.

– Sedan kallades vi in, en och en, för att gå igenom varje steg. De var nyfikna överlag och sa inte direkt om jag var godkänd eller inte.

Till slut kom det glädjande beskedet och hon kunde andas ut. Först var hon helt lugn. Hon gick helt sonika genom korridoren och gav tummen upp till de andra smederna. 

– Men så fick jag kramar och då började jag stortjuta. Allt släppte.

Fastnade för miljön

Till en början hade hon inte någon helt klar bild över vad hon ville med smidandet. Hon levde snarare i nuet. 

– Det jag fastnade för, till en början, var själva miljön. Doften, det skumma ljuset, det fysiska och mystiken när man jobbar med eld. Nu är det själva materialet – järnet och dess egenskaper.

I dag vill hon helst bara hålla på med sin konst – ha utställningar, workshops och kanske en smidesfestival.

– När lusten faller på vill jag gärna göra beställningsarbeten, men nu har jag inte riktigt haft tid för det.

Det handlar också om att luska ut hur hon tidsmässigt ska lägga upp tillvaron. Det har hänt att hon har tagit på sig för mycket. Då slutar det med att hon sliter sig i håret och jobbar sent in på nätterna och helt plötsligt är tiden slut. Även om hon tycker att det är både roligt och inspirerande att jobba mot kund, och hon uppskattar samtalet där man försöker förstå varandra, så kan själva genomförande ge viss prestationsångest. Att det faktiskt blir som kunden hade tänkt sig.

– Det handlar om att lära sig att göra med självförtroende. Att lita på sin egen förmåga.

Faran att hamna i duktighetsfällan är någonting Olivia rent allmänt har upplevt. Under tiden som hon höll på med gesällarbetet var hon också med och lyfte fram problematiken. Hon ställde upp i den finlandssvenska vlogg-serien ”Så jävla duktig”som handlade om prestationsångest bland unga kvinnor. Helt enkelt om att vara duktigare än man orkar. Serien visas ännu på Yle Arenan.

– Jag visste inte då hur stort det skulle bli.

Hon upplever det som att det här duktighetssyndromet skiljer sig åt en hel del mellan kvinnor och män.

– Vi har lite att lära oss …

– Man vill ju att folk ska lita på ens kunskap. Gesällbrevet var ett sätt för mig.

I smedjan kan hon ändå för det mest känna sig fri från de där duktighetskraven, även om de kan dyka upp även där. När hon håller på med konst har hon ingen klar bild över hur det ska bli och hon ändrar sig under vägens gång.

– Jag kan hantera nederlag på ett annat sätt där.

Hon kommer in på faran i att vara rädd för att misslyckas och hur det kan hämma en.

– Då struntar man i att göra saker.

Lika behandling

När hon började på Järnakademien var hon lite beredd på att det kunde vara tufft som kvinna. Men aldrig någonsin behövde hon känna att hon som kvinna och ny på området inte skulle ha behandlats precis som alla andra.

– Det är det enda stället jag inte har behövt tvivla, bara för att jag är tjej. Jag har aldrig upplevt några skillnader bland andra smeder.

Hon trivdes väldigt bra i skolan och det tog ont i henne att flytta därifrån efter examen.

– Det var ett fint sammanhang. Jag trivdes bra. Det var så inspirerande. Vi var likasinnade, även om det fanns olikheter också. Samtidigt hade jag sett fram emot att flytta ihop med min kille. Det var blandade känslor.

När hon väl var tillbaka på Åland kändes det ändå bra, även om det var ett sorgearbete.

– Det kändes bra att flytta in med Gustav. Och jag har fortfarande kontakt med kompisarna därifrån.

När vi pratar om vlogg-serien kommer vi även in på hennes känsla av social inkompetens som hon dessutom nämnde där.

– Många känner nog så.

För Olivia kan det handla om att hon känner sig obekväm och ångestfylld i vissa situationer. 

– Jag kan känna mig klumpig.

Hon beskriver hur det kan vara i situationer när hon nästan glömmer bort hur hon går och rör sig, och i princip går passgång när hon kommer in i ett rum där hon inte känner sig bekväm. Eller hur hon efter ett samtal kan analysera vad hon har sagt eller vilket tonfall hon har använt sig av. 

Hon pratar om det introverta och det extroverta. Även om hon känner igen sig i det introverta, är hon nog en mix av dem bägge.

– Jag får jättemycket energi av andra, men efter socialt umgänge kan jag behöva vila efteråt.

Och då kan det handla om att behöva vila en hel dag efteråt och inte ha någonting inplanerat.

– Kommer det något då, som att någon vill ta en kaffe med mig, kan jag bli jättestressad.

– Det är väl en del av att vara människa, funderar hon.

Hon ler och säger att det mesta ändå går mot det bättre för henne själv, och att det kanske handlar om att man får mer självdistans när man blir äldre.

– Och man slutar ta sig själv på så himla stort allvar.

Samtidigt kommer hon in på det paradoxala med att utåt sett verka vara en person som mår bra, en person utan diagnoser, men att vi människor kan vara lite duktiga på att inte överdriva. Att vi slätar över och förminskar våra känslor och säger att det snart går över och att det kanske bara handlar om en dålig dag. Hon jämför det med att ha huvudvärk och ingenting säga förrän man behöver en värktablett.

Trampa på smådjävlarna

Just nu mår Olivia jäkligt bra, som hon säger. Hon är rätt nöjd med hur hon har det och hon vill utvecklas vidare inom smidet. Smidet håller henne stark och frisk. Man behöver ha lite tuggmotstånd i livet, menar hon.

– Så länge man inte går ner sig i det.

Hon återkommer till att det handlar om att göra saker med självförtroende. Hon återberättar ett uttryck som en lärare på Järnakademien hade, om att ”man måste trampa ihjäl smådjävlarna”. Annars vågar man inte heller testa någonting.

– De blir färre och färre, konstaterar hon. 

– De egna smådjävlarna.

Hon tar dock lätt på sig lite för mycket, och kan bli lite stressad och nervös över det.

– Då får jag ingenting ur händerna. Det blir en röra i mig som jag får lära mig att behärska.

Just det där kan hon få ångest för ibland. Hon kommer in på vad vi allmänt brukar kalla för konstnärssjälar, och om det legitima i att få vara lite rörig då. 

– Att man ”får ta mig för vad jag är”.

Hon kallar sig numera för konsthantverkare eller konstsmed. Kanske hon framöver kommer att gå någon kortutbildning som är renodlat konstinriktad, men det kommer nog inte att bli inom den närmaste framtiden. Nu har hon fullt upp med sitt skapande i smedjan, arbetet i Vinsmedjan och Uffe på berget. Och hon ser verkligen fram emot att ta emot gästerna på Uffe på berget, att vara värdinna och få erbjuda en välkomnande plats.

– Det är ett annat sätt att vara på. Jag har min tydliga roll där. Det är lättare med folk som jag inte har någon koppling till. Jag skulle inte ha några problem att ställa mig framför flera tusen personer som jag inte känner och läsa en text, men så fort det finns någon bekant i publiken blir det något annat.

I verkstaden Olivia huserar i fanns det redan en gammal smedja. Det är den hon har tagit över. Den stod och väntade på henne – inklusive verktygen. Hon visar på en lockplatta.

– De är annars svåra att få tag på.

Samtidigt har hon de egna verktygen som hon smidde i början av skoltiden. Hon visar hur hon gör när hon sätter igång elden i eldstaden. Hennes egen lilla ritual när hon slår på träpinnar så att de spjälks och blir till smala stickor. Hur hon bygger upp sin lilla hög och tänder elden och det sedan tar en stund innan det blir glöd. Den där lilla stunden är viktig för henne. Lite meditativ. Aldrig någonsin tycker hon att det känns jobbigt att stiga upp på morgonen när hon vet att hon ska till smedjan, även om det är tidigt på morgonen.

– Morgonen är min bästa tid!