Jag har alltid varit en samhällsintresserad person som ägnat en stor del av mitt liv till att kriga på den politiska arenan, inte som politiker men som extrovert ung kvinna med många åsikter. Oavsett vad jag har tyckt har jag hela tiden försökt övertyga andra om att det jag tycker är rätt och det har tett sig generellt uppenbart för mig att om jag tycker något måste ju alla andra tycka likadant.
I takt med att jag blev äldre märkte jag dock att verkligheten var annorlunda på grund av den enkla anledningen att alla andra var inte som jag, tvärtom fanns det lika många åsikter som det fanns människor. Men i den politiska debatten verkar det endast finnas att vinna eller försvinna. Eller?
Alldeles före jag fick mitt fjärde barn drabbades jag av en existentiell kris där jag insåg att jag behövde hitta andra principer än just politiska att använda som codicem conductum (uppförandekod, reds anm.) om jag ville bli en harmonisk och stabil människa som kunde utvecklas och bli bättre.
Jag började reflektera över mina spirituella principer i stället, min egen kod och moral, mina värderingar och livsval. Jag började konkretisera mina prioriteringar, skapa en bild över vad som faktiskt gav mig mening och vad som faktiskt var viktigt för just mig. Viktigast av allt var att jag insåg att jag saknar rätten att försöka bestämma hur andra människor ska leva sitt liv, oavsett om deras liv följer mina värderingar eller inte. Jag vill ju inte att någon ska bestämma över mig heller.
Mina insikter fick en snöbollseffekt. Ju mer jag erkände andras frihet, desto mer ödmjuk blev jag inför oliktänkande. Ju mer förståelse jag fick för andra människor, desto mer märkte jag att jag kunde sålla mellan vad som var värt att lägga energi på eller inte, i den allmänna debatten.
Jag är inte expert på allt som diskuteras i tidningarna, men bryr mig om det som påverkar min familj direkt. Jag håller inte med allt som alla tycker politiskt, men jag klarar av att lyssna och bemöta argument baserat på det jag känner är riktigt och sant. Jag vill vara öppenhjärtig och frigjord i mina åsikter och träna mitt intellekt genom att få argumentera mina värderingar och jag tror den friheten är något som alla ålänningar kan enas om.
Frihet handlar faktiskt om att alla har ansvar först och främst över sig själva, lite sådär sköt dig själv först, inte andra. Genom att ta ett steg tillbaka från det ideologiska krigandet har jag identifierat den princip som är den mest demokratiska och heltäckande politiska och spirituella principen av alla: principen om frihet.
Kort sagt friheten för alla människor att få leva sitt liv såsom de vill och gruppera sig fredligt och frivilligt i små eller stora enheter för att enligt gemensamt överenskomna regler ägna sig åt ett gemensamt uttalat mål eller tidsfördriv. Må det vara att man vill bli ihop och skaffa barn, starta jordbruk, grunda en förening eller utbyta varor och tjänster.
När jag nuförtiden hör om olika politiska åtgärder, oavsett varifrån förslaget kommer från, undrar jag bara över en enda sak: inskränks min frihet eller inte? För om den gör det, då vet jag att den inskränker andras frihet också.
Den här principen är den viktigaste principen att förvalta i tider av oroligheter. Frihet är något som inte kan tas för givet eftersom människor bara är så fria som vi bestämmer oss att vi ska vara. Inget är hugget i sten utan det finns gott om exempel på när människors frihet ökat eller minskat i historien.
Det positiva med Åland är att, tack vare den starka gemenskap som redan råder då vi är ett ösamhälle, räcker det med den gemensam överenskommelse baserat på principen om frihet för alla, för att vi i oroliga tider ska stå starkare enade än något annat samhälle i världen.
Victoria Johansson
