Under årtionden har jag arbetat med att försöka förstå de problem som politiker, tjänstemän, massmedia och allmänhet i Finland har med att förstå och acceptera den åländska självstyrelsen, dess ställning, syften och innehåll.

Särskild stor nytta för förståelsen var mina fyra år, 2003-2007 som medlem i Finlands riksdag och dess grundlagsutskott, men också åren i Tarja Halonen-kommittén åren 2013-2017 som ledare för den åländska delegationen. Det var värdefullt att ”komma under skinnet” på dessa personer vars inställning vi ständigt måste förstå i våra förhandlingar om modernisering och utveckling av Ålands självstyrelse.

Min slutsats är att Finlands grundlag (som trädde i kraft den 1 mars 2000) är den främsta (men inte enda) orsaken till den felaktiga bild som finns i riket om Ålands statsrättsliga ställning. Grundlagen har i Finland en ytterst central ställning och högsta status närmast som ”en bibel” för all lagstiftning, förvaltning och rättsskipning. Alla, på alla nivåer, går till grundlagen för att tolka och förstå Finlands inre organisation och basen för vårt statsskick.

I grundlagens första kapitel redogörs för Finlands statsskick: ”Finlands konstitution är fastslagen i denna grundlag” (§ 1). Men redan i § 2 kommer problemet: ”Statsmakten i Finland tillkommer folket, som företräds av riksdagen.”

Detta sista är ju bara delvis sant. Finland är nämligen inte en ren enhetsstat (= alla lagar stiftas på nationell nivå av riksdagen) som grundlagens första kapitel 2 § anger. Finland har federala drag eftersom en del av den statsmakt som anges i § 2 är delad bland det folk som nämns i § 2. Förrän denna felaktiga bild i grundlagen av Finlands statsskick korrigeras blir det ytterst svårt att nå framgång i strävandena att modernisera och utveckla Ålands självstyrelse.

Lagstiftarna försökte i slutet av 90-talet minska problemet med denna felaktiga beskrivning av statsskicket genom att långt bak i grundlagen, i dess 11 kapitel (av 13), bland regleringen av kommunal-, universitets-, samisk-, och statlig förvaltning i § 120 stadga att ”Åland har självstyrelse enligt vad som särskilt bestäms i självstyrelselagen för Åland.”

Inget sägs någonstans i grundlagen att statsmakten i Finland är delad mellan staten och Åland, mellan riksdagen och lagtinget. Sålunda blir den rådande uppfattningen bland de breda lagren av politiker, tjänstemän och journalister att Finland är en enhetsstat där riksdagen ska ansvara för all lagstiftning.

Därmed etableras den allmänna men tyvärr grunda och felaktiga uppfattningen om att riksdagen också styr över de delar av statsmakten som enligt självstyrelselagen ska hanteras av Ålands lagting i ett system med delad behörighet och inte delegerad behörighet.

I Finland säger man gällande problemlösning att ”katten måste lyftas på bordet”. Det vill säga att öppenhet ska råda kring varje problem – ”stick inte huvudet i sanden”. Så för att komma framåt med självstyrelsen måste Ålands representanter lyfta detta problem och denna verklighet.

Att få en korrigering till stånd i grundlagen är väl nog i närtid knappast möjlig. Men genom att klart redogöra för problematiken med detta allvarliga fel i grundlagens 1 kapitel, kan det fungera som en ögonöppnare för politikerna och de ledande tjänstemännen runtom på ministerierna. De som nu löpande motiverar sitt motstånd mot utveckling av självstyrelsen med tunga hänvisningar till Finlands grundlag.