Trygghet gör så att hjärnan slappnar av. Vi behöver inte fundera på var gränsen går för en person som vi känner oss trygga med, vi vet att den personen är schysst. Frågan som många ställer i dag är: kan barn vara både trygga och schyssta online?

Häng med, för nu ska det handla om barns rättigheter i praktiken! I arbetet med Barnens internet träffar jag många barn och under alla träffar fokuserar vi på trygghet. De ska kunna slappna av i tankarna och kroppen när vi ses. När barn är engagerade och nyfikna uppstår givande diskussioner. Vi pratar om viktiga ämnen och vi lär oss av varandra. Det är här vi startar och det är en bra plattform att ta avstamp från.

Berättelser om vad de ser och gör på sina skärmar strömmar ut. Vi pratar om humor, kärlek och skratt. Om teknik, samtycke, brott och straff. Om orättvisor, relationer och konfliktlösning. Det är här frön gror, när barnen är delaktiga i trygga samtal och utvecklar resonemang.

När vi möter föräldrar och viktiga vuxna är deltagandet högt och humöret på topp. Under träffarna är engagemanget stort, vuxna är nyfikna, bollar tekniska lösningar och tipsar varandra om strategier för ett bättre skärmliv. Så har det inte alltid varit, vi ser en förändring. Träffarna är trygga även för vuxna, eftersom det gör att hjärnan slappnar av.

Men ännu har vi mycket att göra, tekniken utvecklas snabbare än barn. Teknik som gör det möjligt att med små medel starta eller vara medhjälpare i till exempel mobbning. Det kan handla om att trycka på ett hjärta vid en elak kommentar, dela en gif i en tråd, att göra en oönskad meme av ett annat barn. Det går att se hur många visningar ett klipp har och det kan vara förstärkande eller skrämmande, beroende på om man är drivande eller utsatt. Oavsett så vill man hålla koll. Stressigt. Hjärnan slappnar inte av.

Barn behöver ord för att kunna berätta vad de är med om, samtidigt behöver vuxna ord för att kunna samtala om barns digitala liv. Vad betyder egentligen loot, robux eller att skicka en emoji av en eldslåga och hur pratar vi vuxna om TikTok, Snapchat och Fortnite? Är det alltid med ett varningens finger höjt? I så fall gissar jag att det inte öppnar upp till fler samtal om ämnet med barn. Det går inte att straffa fram ett funktionellt och hälsosamt beteende. Att bli av med TikTok eller telefonen gör inte barnet bättre på att reglera känslor. Det vet barn.

Vi behöver bli duktiga på samtycke online. Hur är det med dig som läser, känner du att du har koll? Är svaret ja så är det toppen, då kan du ju börja samtala direkt! Är svaret nej behöver du kolla med chatgpt, googla eller fråga en kompis. Vi behöver hjälpa barn att träna på hur vi kollar att det vi gör är okej med andra, och vad gör vi egentligen om någon säger nej? Vad gör vi när vi ”slutar”? Tar vi ett kliv bakåt? Sätter vi bort telefonen? Tar vi sats och försöker igen, lite hårdare?

Barn vill göra rätt och de flesta korrigerar sig själva då vi vägleder dem i rätt och fel, men vissa barn gör inte det. De barnen behöver vi se och hjälpa så de inte fortsätter gå över gränser och växer upp till förövare. Det finns viktiga instrument, riskanalyser, som kan identifiera bland annat riskbeteenden, som ett preventivt grepp. Det är vuxnas uppgift att hjälpa alla barn, även de som gör fel.

Tänk på saken, hur inleder du ett samtal om spel och sociala medier med barn? Alltså samtal som inte handlar om skärmtid, risker och regler. Min erfarenhet är att barn tycker om att berätta hur de utvecklas i spel och vad de tycker är spännande online. De vill dela med sig av sådant som de finner viktigt. Om vi vuxna enbart oroar oss för grooming, trakasserier, minskad motion, datorspel med läsk och chips kan vi missa barnens poäng med skärmarna. Det är en vågskål med viktiga saker att skydda barn från i den ena och så ska vi hjälpa barn att må bra och utvecklas i den andra.

Det är svårt att vara glatt nyfiken samtidigt som man är orolig. Dessa två går inte hand i hand. Kan man vara både och men inte samtidigt? Kan vi vuxna se till att barnen är trygga, schyssta och välmående online eller är det något vi ska lita på att AI fixar?

Jag vet inte hur framtiden blir så min varmaste rekommendation är att vara vänligt nyfiken på barnens digitala liv, träna dem i samtycke och relationer. Barn lever här och nu och behöver trygghet och vuxna förebilder, tillit och samhörighet. Och så behöver vi ha roligt tillsammans, för då slappnar hjärnan av.