Jag har alltid haft ett stort behov av att bli förstådd, där jag naivt alltid trott att om motparten bara förstår mig, så ändras förutsättningarna och jag kommer framåt. Men tiden och ett studieår i beteendevetenskap har gett mig insikten om att så inte alltid är fallet.

Jag ska inte vara så filosofisk i mitt inlägg men jag har väldigt svårt att acceptera den dubbelmoral och oförståelse som växer i vårt samhälle. Trots bättre vetande är detta en trigger hos mig. Jag vet att matpriser berör och engagerar, eftersom mat är någonting som vi alla behöver, ett grundläggande behov som måste fyllas hos oss alla. Fattig som rik. Vem som vinner och vem som förlorar går att se i de olika handelskoncernernas bokslutsrapporter då man jämför dem med jordbrukets. Där sätter jag punkt, för jag kan inte bevisa min sak annat än hänvisa till officiella siffror. Jag har inte mandat, även om jag har insynen, om vad råvarorna betingar i pris. Affärshemligheter.

Statsrådet tillsatte i juli 2022 en parlamentarisk utvärderingsgrupp (MAKA-arbetsgruppen) för lönsamhet- och utvecklingsutsikterna för jordbruket. Arbetsgruppen konstaterar i sin slutrapport den 29 mars 2023 att livsmedelskedjan inte själv kunnat upprätthålla lönsamheten inom jordbruket. Man fastslår bland annat följande lägesbild: Jordbrukets företagarinkomst var 1,1 miljarder euro per år i början av 2000-talet. För år 2022 estimeras att jordbruket företagarinkomst stannar under 400 miljoner euro. Under samma tid har livsmedelsimporten ökat från 2 miljarder euro per år till 4,7 miljarder euro år i början av 2020-talet.

Vi kan fundera över varför vi har hamnat i denna situation där mindre än en procent av Finlands befolkning ska försörja resten av invånarna med bra livsmedel som bygger på bra miljö och högt djurskydd? Det säger sig självt att den minoritet som har den uppgiften måste vara väldigt effektiv, för sanningen är också den, att ingen vill spendera så mycket av sin inkomst på just mat.

Samhället är uppbyggt på billig och lättillgänglig konsumtion av varor och tjänster. Detta passar dåligt in i den önskan man har på jordbruket om småskalighet, eftersom utvecklingen har drivit det från familjejordbruk till företag. När priset är dåligt måste det kompenseras genom sparåtgärder och effektivitet. Här kommer då en av mina källor till frustration, nämligen dubbelmoralen.

Vi värjer oss gärna från bilder av djur som är packade i lastfartyg, suggor som är fixerade, hästar som står på varandra i väntan på slakt, får som dör av svält et cetera. Vi avskyr att regnskogar huggs ner för att bönderna ska få en inkomst av sojaodling, men vi är en del av hjulet. För vi äter gärna billig schnitzel eller grillbuffé, rycker på axlarna att den är från Brasilien eller Polen, fröjdar oss när vi kommer över billig mat.

Men det finns ingenting som heter billig mat, någonstans kostar det. Någon betalar för det som produceras billigt, antingen djuren, människan eller miljön, förmodligen alla. Och här står vi och stångas med hög djurvälfärd som givetvis ska ses som en självklarhet, men även som en konkurrensfördel. Men Ni väljer.

Vi kan också se på den statistik som visar att konsumtionen i hushållen orsakar två tredjedelar av Finlands koldioxidavtryck. Geografiskt placerades Åland som det landskap som har nästhögst avtryck. Vi importerar och konsumerar alltså varor och tjänster som genererar ett högt koldioxidavtryck men i stället för att röra vid den heliga kon tittar vi på jord- och skogsbruk. Sedan skapar vi ett regelverk till.

Jag tycker att vi har regler och lagar så det räcker. Vi hugger inte ner skog utan att plantera ny. Vi tillsätter inte mer gödning än vad näringsinnehållet i åkern och grödan kräver. Hur många trädgårdsodlare vet vad deras trädgårdsjord har för behov med den grödan de tänker odla? Min gissning är att väldigt få har den kunskapen. Nu finns det säkert någon som över sin kaffekopp tänker att bönder inte vill ta ansvar över sin egen skit. Men Ni har fel. Det vill vi och det gör vi. För miljöarbete passar vår bransch ypperligt, vi jobbar ju med och i miljön. Allt som är grönt binder koldioxid genom fotosyntesen, alltså ju mer vi odlar desto bättre är det. En halvgul potatisåker med dålig vattenhushållning är sämre för miljön än en frodig, en gammal skog binder kol sämre än en gallringsskog och så vidare.

Och jo, nu blandar jag äppel och päron, för det är skillnad på näringsutsläpp och kolbindning. En gammal skog genererar andra naturvärden än en plantskog. Allt har sin plats, det är skapat för ett biologiskt system där allt har en egen plats med ett eget värde.

Så allting landar väl i inledningen. Vad kostar maten egentligen? Vad kostar bacon som är styckat i Polen? Inte uttryckt i euro i butikshyllan, utan uttryckt i koldioxidavtryck, miljöarbete och djurskydd? Varför ska bara de rika ha råd med bra mat? Varför ska vi ha en handelsdominans på 87 procent i landet av aktörer som ännu inte har förstått att en del av deras marknadsföring borde vara ”vi tar hand om bonden”?

Birgitta Eriksson-Paulson