Det är stora förändringar på gång inom den globala sjöfarten till följd av jordens snabba uppvärmning. Sedan jag började mitt jobb som chefredaktör för svenska Sjöfartstidningen har jag slagits av hur alla inom branschen brottas med frågor om hur man kan utveckla ny grön teknik och alternativa drivmedel för att komma bort från dagens fossila drift. Den gröna omställningen är den totalt dominerande frågan på alla möten och seminarier i dag, och överskuggar allt annat.

Det är inte längre frågan om ifall man ska ställa om, utan hur man gör det på ett sätt som går att kombinera med lönsamhet och samhällets förväntningar när det gäller transporter. Det goda med det hela är att omställningen också kan innebära stora möjligheter för både sjöfarten och samhället även om det svider i plånboken till en början.

FN:s sjöfartsorganisation IMO har tagit beslut om att till senast 2050 minska sjöfartens koldioxidutsläpp med 50 procent jämfört med 2008 års nivå. Och EU har enats om ett klimatavtal för sjöfarten som innebär att koldioxidutsläppen från fartyg över 5.000 bruttoton ska minska gradvis fram till år 2050 då utsläppen ska ha minskat med 80 procent. Dessutom kommer sjöfarten snart att inkluderas i EU:s system för utsläppsrättshandel som går under det slagkraftiga namnet EU ETS. Det kommer med andra ord snart börja bli väldigt kostsamt att driva business as usual.

Den här nya verkligheten påverkar både rederier, näringsliv och alla vi passagerare som vant oss vid att resa över havet lätt och billigt. Det står klart att gårdagens affärsmodeller inte fungerar när priset på att släppa ut växthusgaser skjuter i höjden.

För Ålands del blev det här förstås extra påtagligt när Rosella såldes till Grekland och trafiken på rutten Mariehamn-Kapellskär avslutades. Ett fartyg behöver i dag vara energieffektivt och klara de nya hårdare utsläppskraven för att kunna drivas lönsamt. Samtidigt är dilemmat att det ännu inte finns tillräcklig tillgång till fossilfria bränslen för att ersätta dagens drivmedel även om det just nu sker en snabb teknikutveckling.

Jag och mina kollegor på Sjöfartstidningen rapporterar återkommande om nya spännande projekt och satsningar för att nå målet om fossilfrihet. Både vätgas och så kallade elektrobränslen börjar växa fram som alltmer realistiska alternativa bränslen, och helt plötsligt kan sjöfarten kroka arm med andra branscher för att utveckla alternativa energikällor.

Ett sådant spännande exempel är det svenska bolaget H2 Green Steel som efter att ha utvecklat en av världens största anläggningar för grön vätgas nu inlett ett samarbete med Gotlandsbolaget för att använda vätgas som drivmedel för fartygen.

Allt fler av de nya fartyg som beställs ska köras på metanol, och exempelvis Stena Line har valt att konvertera flera fartyg till metanoldrift. I synnerhet fossilfri e-metanol har blivit ett bränsle som intresserar allt fler rederier. Göteborgsbaserade Liquid Wind ska bygga världens första fullskaliga elektrometanolfabrik i Norrland som sägs markera en ny grön era inom sjöfarten.

Batteridrift kan vara ett vettigt alternativ på kortare rutter, men precis som för både vätgas och e-metanol krävs stabil tillgång på stora mängder grön el och tillräcklig infrastruktur i hamnarna. Här är satsningar på vindkraftsparker en möjlighet som inte minst Åland har förutsättningar att dra nytta av.

Även om det finns stora utmaningar med omställningen som nu påbörjats skapar det alltså också möjligheter att utveckla partnerskap och röra sig över traditionella branschgränser. Viking Lines och Gotlandsbolaget senaste samarbete kring kryssningstrafik i Östersjön med Birka Stockholm är ett talande exempel. Att rederier som tidigare varit lång ifrån varandra kan hitta samarbeten för att skapa något nytt är bara ett exempel.

Åland har mycket att vinna på att omfamna den teknikutveckling som nu sker trots att det skapar osäkerhet och initialt högre kostnader.

Diskussionen om behovet av ett ö-undantag som innebär att trafik till öar undantas från utsläppshandeln är förståelig. Samtidigt kan det som ger lönsamhet i det korta perspektivet riskera att försena en nödvändig omställning, och att andra hinner gå före.