EU:s utsläppshandel är ett marknadsbaserat styrmedel som syftar till att minska utsläppen i Europa av koldioxid och andra växthusgaser. Utsläppshandeln är det viktigaste verktyget i Europa för att på ett kostnadseffektivt sätt försöka motverka klimatkrisens allra värsta effekter, en planet som till stora delar blir obeboelig för människan och många andra levande varelser.
Systemet med utsläppshandel infördes 2005 och innebär i praktiken att företag som ingår i systemet betalar för de utsläpp som deras affärsverksamhet orsakar. Från starten ingick tillverkningsindustrier samt anläggningar för el- och värmeproduktion. De totala årliga utsläppen från dessa anläggningar har minskat markant sedan dess, åtminstone med en tredjedel.
Flygtrafiken inkluderades 2012, i dagsläget ingår dock inte flygningar till och från EU. För närvarande ökar de årliga utsläppen från flygtrafiken. Utsläpp från exempelvis biltrafik, jordbruk och arbetsmaskiner ingår inte i utsläppshandeln, dessa omfattas i stället av andra utsläppsminskande åtgärder.
Sjöfarten har under hela perioden sedan 2005 stått utanför styrmedel för minskade utsläpp. Nu har vi inom EU beslutat att från 2024 ska sjöfarten inkluderas gradvis i utsläppshandeln och 2026 ska sjöfarten vara helt infasad i systemet. Inledningsvis omfattas större fartyg (över 5.000 bruttoton), men på sikt är avsikten att även mindre fartyg ska omfattas.
Det finns möjlighet till undantag för vissa sjöresor, exempelvis kan inrikes passagerartrafik till öar med mindre än 200.000 invånare, utan väg- eller järnvägsförbindelse till fastland, undantas om en medlemsstat väljer det. Avsikten är att Finland ska ta i bruk det så kallade ö-undantaget, vilket skulle innebära att sjöfarten mellan fastlandet och Åland undantas från utsläppshandeln fram till 2030.
Den senaste tiden har det i media förts en diskussion angående avsikten att aktivera undantaget. På Åland har vi i och med Utvecklings- och hållbarhetsagenda för Åland en långsiktig framtidsplan för ett attraktivt, bärkraftigt och hållbart samhälle. Utvecklings- och hållbarhetsagendan antogs 2016, och som landskapsregeringen skrev i sitt meddelande till lagtinget i fjol är agendan väletablerad som vårt gemensamma samhällskontrakt.
I det offentliga samtalet har det uttalats att ö-undantaget går väl ihop med Ålands utvecklings- och hållbarhetsagenda. Det stämmer inte, tvärtom innebär önskemålet om ett undantag till stora delar ett avsteg från agendans mål för 2030.
De mål i agendan som främst berörs är dels målet om kraftigt minskad klimatpåverkan, dels målet om attraktionskraft för boende, besökare och företag. Målet om kraftigt minskad klimatpåverkan, Ålands klimatmål, består av tre pelare. De tre pelarna bildar en helhet som tillsammans omfattar alla de utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser som vi på Åland direkt och indirekt skapar. I detta finns en rättviseaspekt inbyggd, alla är med och tar ansvar för de utsläpp vi medverkar till.
Den första pelaren omfattar utsläppen som sker på Åland. Här ingår bland annat utsläpp från biltrafik, uppvärmning av byggnader, jord- och skogsbruk samt skärgårdstrafiken. Den andra pelaren omfattar våra konsumtionsbaserade utsläpp, alltså de utsläpp som skapats under produktionen och transporten av de varor som vi importerat och konsumerar på Åland. Målet för 2030 är att vi minskar de årliga konsumtionsbaserade utsläppen av koldioxidekvivalenter till fyra ton per person, från dagens nivåer på i medeltal cirka åtta–tio ton per person och år.
Färjetrafiken till och från Åland är vår i särklass största utsläppskälla och i Ålands klimatmål utgör sjöfartens infasning i EU:s utsläppshandel den tredje pelaren. Ett undantag för sjöfarten från utsläppshandeln mellan fastlandet och Åland kommer, med stor sannolikhet, leda till att utsläppen från fartygen som omfattas av undantaget fortsätter på minst samma nivå fram till 2030. Vårt mål om en kraftigt minskad klimatpåverkan blir således synnerligen svårt att uppnå.
Relevanta och hållbara transporter till och från Åland är av stor betydelse för det andra målet i agendan som främst berörs av ö-undantaget, målet om hög attraktionskraft för boende, besökare och företag. Målet innebär att vi vill bli fler, siktet är inställt på 35.000 invånare. Ur det perspektivet är det inte givet att alla de färjeavgångar som erbjuds i dag är relevanta för Ålands attraktionskraft, varken för boende, besökare eller företagare. Eventuellt skulle andra avgångstider och linjer än de nuvarande vara mer relevanta.
En grundlig analys av vilka transportlinjer som är kritiska för ett livskraftigt samhälle på Åland skulle möjligen kunna ge en lösning kring vad som, i större utsträckning än det föreslagna ö-undantaget, är förenligt med målen om attraktionskraft för boende, besökare och företag respektive kraftigt minskad klimatpåverkan.
Men, trovärdigheten för utvecklings- och hållbarhetsagendan, och i förlängningen självstyrelsen, undermineras om vi hävdar att önskemålet om ö-undantaget går väl ihop med agendan. Det finns en risk att agerandet kan tolkas som att självstyrelsen används för att främja enskilda kommersiella intressen, vilket i sin tur kan leda till att självstyrelsens röst utanför Åland försvagas.
I bland annat landskapsregeringens budgetförslag för 2023 framgår att utvecklings- och hållbarhetsagendans mål och färdplaner ligger till grund för landskapsregeringens strategiska riktning och för de verksamheter som bedrivs inom landskapsförvaltningen. I fortsättningen bör beslutsfattare som vill göra avsteg från vår gemensamma och framåtsyftande utvecklings- och hållbarhetsagenda uttala denna avsikt tydligt, därtill bör avsikten motiveras.
Micke Larsson
Utvecklings- och hållbarhetsrådets huvudsekreterare
