För ett år sedan kartlades Bomarsunds fästnings skick med fokus på huvudfästningen, Brännklintstornet och Notvikstornet. Kartläggningen, som utfördes av Sanna Ihatsu vid CasaCo Studio Oy, gjordes för att få en överblick över vilka restaureringsåtgärder som krävs – men även för att se hur besökarnas säkerhet ska kunna säkras.
Rapporten inleds med en tillbakablick till åren kring Bomarsunds uppgång och fall. Ryssland inledde byggandet av huvudfästningen 1832. Arbetet, som utfördes av bland andra straffångar, tog tolv år. I slutet av perioden påbörjades även arbetet med Prästötornet, därefter Notvikstornet och 1853 lades sista handen vid Brännklintstornet.
Men år 1854, under Krimkriget, attackerades fästningen av den fransk-engelska flottan. Brännklintstornet intogs först, och senare samma dag Notvikstornet. Dagen därpå kapitulerade kommendanten för fästningen och drygt 2.000 män togs till fånga. Två veckor efter det sprängdes huvudfästningen för att minska sannolikheten för rysk militärverksamhet i landskapet.
Stor restaurering
Fastighetsverket sköter, i samarbete med landskapsregeringens kulturbyrå, om landskapets kulturhistoriska fastigheter. Kulturbyrån ansvarar för att värna om de antikvariska värdena medan Fastighetsverket handhar planeringen inför restaureringarna.
Mikko Helminen, enhetschef vid kulturbyrån, berättar att Bomarsundsområdet plundrades årtiondena efter det ödesdigra året 1854. I dag finns byggnader både i Finland och på Åland som består av material från Bomarsund.
– Efter det fick Bomarsund sova sin Törnrosasömn i flera tiotals år. Det var egentligen först under mellankrigstiden som Bomarsund mer och mer började betraktas som ett fornminnesområde.
Men det kom att dröja ända till 1960-talet innan större restaureringsinsatser sattes in.
– Före det var det mycket mer ruinromantik här. I mycket stor utsträckning ser ruinerna i Bomarsundsområdet ut som de gör i dag tack vare det man gjorde då, säger Mikko Helminen.
Det har förstås funnits ett kontinuerligt underhåll sedan dess men faktum är att ett 50-tal år har gått sedan den stora restaureringen – och tidens tand har satt sina tydliga spår på flera ställen. Vid Notvikstornet förvittrar till exempel samtliga tegelpartier på tornets insida och en del av murarna vid huvudfästningen har börjat luta inåt.
Behovet av åtgärder bedöms vara som störst vid Brännklintstornet och därför var det här som representanter från kulturbyrån och Fastighetsverket möttes under torsdagen.
– Vi ska kika under skyddstaket och komma överens om vilka åtgärder som ska vidtas eftersom det finns en rasrisk, säger Anni Mainela, byggmästare vid Fastighetsverket.
Flera alternativ
Skyddstaket Anni Mainela talar om byggdes i början av 2000-talet. Det står delvis direkt på själva ruinen och konstruktionen riskerar nu att rasa.
Någon enkel lösning finns inte. Eftersom det finns rasmassor under taket som lutar väldigt mycket går det till exempel inte att stötta upp det. Under torsdagens  inspektion verkar gruppen enig om att det egentligen bara finns ett alternativ.
– Vi är nog överens om att taket inte kan bli kvar i längden. Vi har stängslat av området så att människor inte ska skadas men vi måste ju också skydda ruinen i sig, säger Mikko Helminen.
Skyddstaket utgör i sig även ett hinder. Det försvårar nämligen för experterna att se vad som döljer sig under det. Två olika utgrävningar har inletts där tidigare men de slutfördes aldrig, berättar Carola Boman, planerare vid Fastighetsverket. Men det ska åtminstone finnas två helt restaurerade valv och välbevarade kasematter – mindre skyddsrum – under taket.
– Det finns bevarade partier av tornets inre delar som skulle vara fina att kunna visa upp för besökare, säger överantikvarie Jonas Karlsson.
Tegelvalv
Även Brännklintstornets valv är ansatt av väder och vind och håller på att vittra sönder. Det märks särskilt på den undre sidan där en del av tegelstenarna är på väg att ramla ner. Det här noteras i rapporten och förklaringen som ges är att det troligen finns en läcka i taket eller brister i vattenavledningen.
– Det är svårt att se på håll, men det är nog bra att vi inte kommer närmare än så här. I tegelvalven är det de nedersta teglen som håller ihop allt. Risken finns också att skyddstaket, om det rasar, tar valvet med sig, säger Anni Mainela.
– Nej, det här ser inte riktigt ut som det borde, konstaterar Jonas Karlsson medan han blickar upp mot valvet.
Anslag krävs
Det skötselanslag som landskapsförvaltningen överför årligen till Fastighetsverket är tänkt att täcka den regelbundna skötseln. I år var den totala summan för Fastighetsverkets förvaltning och skötsel av kulturarv och fornminnen 586.000 euro. Eventuellt skulle skötselanslaget kunna användas till projekteringen men pengarna kommer inte att räcka för att finansiera de kommande insatserna i området.
– Ska vi göra något så att det håller i flera tiotals år så måste det göras ordentligt. Frågan är hur mycket medel som behövs för projekteringen och hur mycket som behövs för genomförandet, säger Mikko Helminen.
I dagsläget, innan man vet exakt vad som ska göras, är det svårt att göra en uppskattning av vad det kommer att kosta.
– Men Brännklintstornet är i sämst skick och kommer nog att bli det mest kostsamma partiet av Bomarsunds fästning, säger Anni Mainela.
Många frågor
Innan det utretts vilka åtgärder man ska satsa på går det inte heller att säga något om hur länge restaureringen kommer att ta. Men Mikko Helminen har svårt att se att några större insatser kan inledas de närmaste åren.
– Vi får vara nöjda om vi får fart på projekteringen 2019 eller 2020.
Arkeologen Lee Widegren Lundin kommer inom kort att göra en 3D-scanning av Brännklintstornet. Med hjälp av den tredimensionella, digitala modellen kan man sedan både följa förändringar år för år men också skissa på olika alternativa åtgärder.
Vad tänker ni nu? Känns det spännande eller är det mer ”suck, vad mycket vi har att göra”?
– Det här känns jättespännande. Det är en smältdegel av byggnadstekniska, antikvariska och arkeologiska frågor och problem som måste lösas, säger Jonas Karlsson.
Mikko Helminen gör en jämförelse med landskapets broutbytesprojekt.
– Broarnas livstid kommer att löpa ut. Utmaningen är att byta ut broarna i någon slags ordning ungefär samtidigt under några år. Här är det samma sak. Vi måste vara ödmjuka inför att ett av Ålands viktigaste besöksmål måste hållas i skick och att det här kräver insatser.

Annika Kullman