Med stora leenden tar de emot på Grelsby kungsgård i Finström där de hyr ett möblerat rum på 24 kvadratmeter.
– Det billigaste vi kunde hitta, säger Samir och berättar med ett skratt att de tog det på stående fot över telefon.
– När vi kom hit var det bara ”Wow!”. Det känns lyxigt.
De har dukat upp med starkt bosniskt kaffe som dricks med lite mjölk och bitsocker samt Merimas hemlagade croissanter och färskpressad apelsinjuice. Intervjun går på engelska, som Samir talar flytande. Sinsemellan pratar de bosniska och Samir fyller i på engelska när Merima inte hittar orden.
Inga jobb i hemlandet
Samir och Merima kom till Åland den 5 september i fjol. Förhoppningen var att hitta jobb och bygga sin framtid här.
– Vi kräver inga stora saker, inget lyx. Bara ett normalt liv, skyndar sig Samir att säga. 
Både Samir och Merima är uppväxta i Bosnien. De träffades under studietiden i Sarajevo för åtta år sedan. Han studerade till agronom och hon till socionom. För två år sedan gifte de sig.
Chansen att få jobb inom sina respektive yrken i hemlandet är i dagsläget obefintlig. Samir har sökt jobb i tre-fyra år men inte fått napp någonstans. Under hela studietiden jobbade han tillfälligt här och där för att ha råd med studierna.
– Vi hade tillräckligt med pengar för att … överleva, säger han.
Han hade en inkomst på 250 euro efter skatt. Månadshyran på deras lilla lägenhet i utkanten av Sarajevo var 175 euro.
Merima gjorde praktik på ett socialkansli under ett år och blev lovad anställning efter det. Men tjänsten gick till chefens kusin. Så är det, konstaterar Merima, landet är korrupt och jobben går till chefernas släktingar.
– Lagen säger att på en statlig myndighet får inte bara en person bestämma, men i praktiken fungerar det inte, säger Samir.
– Ingenting fungerar efter kriget. Företag går omkull varje dag och det är dagliga demonstrationer på gatorna.
Visste inget om Åland
Varken Samir eller Merima hade hört talats om Åland när Olof Collin från Åland kom till vandrarhemmet där Samir jobbade. Under de fem dagar han var i Sarajevo blev de vänner, och Olof bjöd paret till Åland.
– Vi hade faktiskt planerat att flytta, men visste inte vart, säger Samir.
Efter ytterligare lite övertalning bestämde sig Samir och Merima för att packa väskorna. De hade inte varit på någon smekmånad och tog pengarna de fått i bröllopspresent för att ta sig till Åland. De hade en förhoppning om att få stanna, men om det inte skulle gå fick resan till Åland bli deras smekmånad.
– Vi ville åtminstone försöka. Det var vår tanke.
Med facit i hand gick det inte så bra som de hoppats. För tio dagar sedan fick de avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Finland. I samma beslut står att de avvisas till sitt hemland.
Uppfyllde kraven
När Samir och Merima kom till Åland i september tog de genast kontakt med polisen för att få veta vilka möjligheter de hade. De bestämde sig därefter att ansöka om uppehållstillstånd för arbete.
– Vi var beredda att ta vilket jobb som helst – bara det var lagligt förstås.
De knackade dörr hos alla företag i Mariehamn, men några jobb fanns inte just då.
– Vi blev alltid vänligt bemötta, påpekar Merima.
Till slut fick de jobb på en äppelodling där de kom upp till den inkomstgräns som myndigheterna kräver för ett uppehållstillstånd, det vill säga netto 850 euro per person i månaden. Därefter fick de tills vidare-anställning på ett tvätteri. Och ett bindande arbetserbjudande är precis vad myndigheterna kräver.
– Då är problemet löst, tänkte vi, säger Samir som som var optimist och inte hade en tanke på avslag.
Men Merima vågade inte hoppas, hon ville inte bli besviken.
Inget att återvända till
Ansökningarna om uppehållstillstånd lämnades in den 5 november. En månad senare slutade de jobba, då hade de tre månader som icke-EU-medborgare får vistas i Finland tagit slut. Däremot fick de stanna i landet i väntan på Migrationsverkets beslut.
I mitten av februari kallades de till polisen där de meddelades att de fått avslag. Då gick luften ur Samir. De hade ju trots allt börjat planera sin framtid här.
– Vi skulle verkligen vilja stanna här. Vi vill jobba, betala skatt, leva som normala människor gör. Vi har inte kommit hit för att leva på bidrag eller gåvor, säger han.
De har nu två alternativ: lämna landet eller överklaga beslutet till Ålands förvaltningsdomstol. De har valt det senare, och under tiden får de stanna kvar i Finland.
Merima visar ett intyg som deras arbetsgivare från tvätteriet har skrivit. Det är ett långt brev som med all önskvärd tydlighet visar hur nöjd han är med dem. Brevet ska bifogas överklagan.
Vad har ni att återvända till i Bosnien?
– Våra föräldrar. Vi har ingenting eget. Planen var ju att stanna här. Chansen att få ett jobb i Bosnien är mindre än att få ett finskt pass.
Merima säger att de får väl göra som alla andra, skaffa sig ett litet jordbruk med en-två kor och fem höns. Sälja mjölk och ägg och tjäna några euro om dagen.
– Det är förmodligen framtiden. Men vi tänker inte så mycket på det. Nu försöker vi få stanna på Åland, och får vi avslag försöker vi igen och igen och igen …, säger de.
Får hjälp av släktingar
Det talas ofta om vikten av arbetskraft som flyttar till Åland, unga människor som är villiga att jobba och bidra till samhället. Det hade Samir och Merima också hört.
Men verkligheten är inte så enkel. Speciellt inte om du inte är EU-medborgare. I Merimas avvisningsbeslut står att det finns 1.300 arbetslösa personer i Finland som kan göra det jobb som hon fått, det vill säga personer som kommer från ett EU- eller EES-land. I Samirs beslut skriver Migrationsverket att Ams negativa delbeslut till hans ansökan spelat roll.
De beklagar sig inte, de accepterar att lagen är som den är och vill absolut inte att någon ska tycka synd om dem. Samtidigt finns där en viss frustration över att deras hemland inte gör något för alla unga som är arbetslösa, att man inte lyckats bli medlem av EU, och att det ska ligga landets medborgare i fatet när de vill skapa sig en framtid någon annanstans. 
– Vi har varit tillsammans i åtta år men har ännu inte några barn. Vi vill inte skaffa barn i Bosnien och riskera att inte ha råd med mat till dem, säger Samir och berättar att alltfler familjer tigger pengar på gatorna.
Nu är ni arbetslösa och väntar på nästa beslut. Hur försörjer ni er?
– Våra släktingar hjälper oss.
Så ni är ändå rätt lyckligt lottade på det viset?
– Definitivt. Vi kan fråga om hjälp, men vi är 31 och 33 år och vill kunna försörja oss själva. 
Samir har en bror i Tyskland och Merimas bror bor i Österrike. Dessutom har Merima andra släktingar som bor utomlands. Men de vill kunna försörja sig själva, säger de.
– När jag var liten blev jag alltid glad när min farbror gav mig pengar, men nu är det inte lika roligt längre. Jag vill inte bli något socialfall. Jag är ung, jag är frisk, jag är smart, jag kan jobba hårt, säger Merima.
Vill lära sig svenska
Svenska har de inte lärt sig ännu, förutom några enstaka ord och fraser. Men de säger att så fort de får – eller om de får – uppehållstillstånd anmäler de sig till en kurs på Medis.
– Vi klarar oss ändå rätt bra. Jag bodde fyra år i Tyskland under kriget och pratar flytande tyska, och det är ganska likt svenska, säger Samir.
Hur är era chanser att få stanna när ni nu överklagar Migrationsverkets beslut?
– Det vet vi inte, vi vågar inte ens gissa. 
– Oberoende vad som händer har det här på alla sätt varit en väldigt positiv upplevelse. Vi är lyckliga här, och alla är så vänliga. När vi åker tillbaka kommer vi enbart att prata gott om Åland. 
 

UPPEHÅLLSTILLSTÅND FÖR ARBETE
Utlänningar som inte kommer från Norden, EU och EES-länderna måste ha ett uppehållstillstånd för att få vistas i Finland mer än tre månader. Uppehållstillstånd kan beviljas på olika grunder, till exempel familjeband, studier, arbete eller på grund av humanitära orsaker.
Den som söker om uppehållstillstånd för arbete måste ha ett bindande arbetserbjudande från en arbetsgivare, och även kunna försörja sig på inkomsten från arbetet. Dessutom krävs att det inte finns lämpliga arbetstagare för det lediga jobbet inom EU/EES-området.
Arbetstagarens ansökan behandlas först hos den lokala arbets- och näringsbyrån (Ams på Åland), som ger ett delbeslut. Byrån utreder om det inom regionen finns tillgänglig arbetskraft för jobbet samt om inkomsterna från jobbet är tillräckliga.
Migrationsverket fattar det slutliga beslutet.
Det första uppehållstillståndet är alltid tidsbegränsat, oftast på ett år. Ett permanent uppehållstillstånd kan beviljas först när personen bott oavbrutet i Finland i fyra år.
Källa: Migrationsverket samt Arbets- och näringsministeriet

Sandra Widing