I kylan under en gråaktig himmel samlades kanske ett sjuttiotal personer för det traditionella nedläggandet av kransar vid monumentet över de som fallit i Finlands krig mellan 1939 och 1945.
Ceremonin inleddes med att Fredrik Erlandsson framförde den klassiska militärfanfaren Taps, eller ”Butterfield’s Lullaby” på trumpet, varefter Denise Blomqvist från Mariehamns församling tog ordet.
– I dag är en dag då man tänder två vita ljus i sitt fönster för att lysa upp i mörkret. Vårt lands historia är en som innehåller en hel del mörker. Det är också en dag då vi minns de i vår historia som varit med och gjort uppoffringar, som tagit oss från att vara ett fattigt land i behov av hjälp till ett modernt industrialiserat samhälle, där folket är bland de lyckligaste i världen, och som kan vara med och påverka en hel kontinents framtid, sade hon.
Finland firar i år 105 år av självständighet.
– Men allt blev inte bra direkt i och med att vi blev självständiga. Det krävdes först ett inbördeskrig, och sedan ytterligare ett krig, sade Denise Blomqvist.
Annorlunda undertoner
Fem kransar lades framför monumentet. Den första av föreningen Krigsveteranerna på Åland, den andra av lagtingsledamot Marcus Måtar, den tredje av Ålands skeppsbefälhavareförening, den fjärde av Kim Westman, chef för sjöbevakningen, och den sista av den nybildade åländska reservistföreningen.
Heder och tacksamhet till både de som stupade och de som överlevde uttalades, varpå Denise Blomqvist ledde de som samlats i bön och i psalmen ”Vår gud är oss en väldig borg”.
Sedan rörde sig sällskapet mot stadshuset för traditionsenlig samvaro över kaffe och smörgåstårta. Tydligt var ändå att firandet hade en annorlunda underton i ljuset av Rysslands pågående invasion av Ukraina.
– Det att vi nu i år för första gången på väldigt länge firar vår självständighet mot bakgrunden av en pågående militär konflikt i Europa gör att vårt arbete blir att kännas extra meningsfullt och viktigt, och så även det att Finland som självständigt land gemensamt visar på en stark försvarsvilja, sade Kim Westman.
I stadshusets foajé höll sedan Ann-Gerd Steinby, ordförande i Krigsveteranerna på Åland, ett tal, som inleddes med en skål för födelsedagsbarnet Finland.
– Saker har ändrats snabbt på ett år. Finland har länge förhållit sig skeptiska till NATO och tänkt att vi har en granne som går att lita på. I dag ser vi en inställning som var otänkbar för bara ett år sedan. Så även på Åland, där en ny reservistförenings tillkomst har accepterats på ett helt annat sätt än den hade gjorts i fjol. Även om vi här inte är rädda märks det tydligt att när det blir oroligt i vår omvärld vill vi vara med, sade hon.
”Känns i folksjälen”
Ann-Gerd Steinby berättade att hon blivit förvånad när hon flyttade hit och märkte att det på Åland fanns en så aktiv veteranförening.
– I Helsingfors i min ungdom var den sjätte december en dag man tog på allvar. När jag flyttade hit och fick veta att det fanns en veteranförening trodde jag först att den ju inte kunde ha några medlemmar. Men här fanns ett civilförsvar med reservister och soldatgossar som skyddade det som kanske aldrig var en aktiv front, men likväl en front i kriget. Vår förening har inte många medlemmar kvar, men vi har försökt hålla vid liv minnet av kampen, och minnet om att frihet och självständighet kostar.
En av de som kommit till mottagningen var Sissi Uunila, som bar ett Lotta Svärd-kors på bröstet.
– Det är min mammas. Hon var en Lotta under kriget, och min pappa fick en kula i armen. Allt sådant kommer väldigt nära en dag som den här, på ett sätt som till exempel min man som är från Sverige nog inte förstår. När någon önskar en glad självständighetsdag är det nästan så att man blir tårögd, som att det känns i någon slags folksjäl, säger hon.
Dagens program avslutades med ett musikuppträdande, där sopranen Annika Sjölund och kantor Kaj-Gustav Sandholm framförde stycken av Jean Sibelius och ur Jack Mattssons operauppsättning av Katrina.
