Den finlandssvenska teaterproducenten Isa Stenberg är 86 år och bor på ett äldreboende i Mariehamn. Hon är rörelsehindrad och hennes mående varierar beroende på dagsformen.

”I dag är en bra dag, Isa är på strålande humör. Hon vill att jag är med och backar upp ifall minnet sviker”, skriver sonen Bent Blomqvist i ett meddelande inför intervjun.

Det var under pandemin som Isa flyttade till Mariehamn, där hennes söner bor. Första gången hon bodde på Åland var som 19-åring då hon som blivande socionom praktiserade på mentalsjukhuset i Grelsby. Senare gifte hon sig också med en ålänning.

Isa varnar för att hon kan vara lite ”råddig” numera, minnena finns kvar men ibland tappar hon tråden när hon ska få fram dem. Charmen och den sociala kompetensen har hon dock i behåll. Egenskaper som säkert har varit till hennes fördel, en teaterproducent måste ha dem för att effektivt navigera produktioner.

25 år efter att Isa lämnade offentligheten är hon åter i fokus som huvudkaraktär i SVT:s ”Smärtpunkten”. Serien i tre delar handlar om dramatikern Lars Noréns teaterprojekt ”7:3” som resulterade i ett katastrofalt utfall. Isa spelas av den finlandssvenska skådespelaren Maria Sid.

– Jag tycker att produktionen är väldigt lyckad. Maria som spelar mig är suverän, hon har fångat upp det bondska som jag har i mig, säger Isa.

Eftertraktad

1999 var Isa 60 år gammal och på toppen av sin karriär. Hon bodde i en femma nära Kungliga dramatiska teatern i Stockholm, där hon varit teaterchefen Lasse Pöystis högra hand och senare marknadschef under nationalscenens blomstrade år på 80-talet. Under 70-talet hade hon fått Lilla teatern i Helsingfors att leva upp som ledare tillsammans med Asko Sarkola.

Inget projekt var för svårt för Isa och teatercheferna slogs om den djärva och begåvade producenten. Hon är också känd för sitt täta samarbete med ”det stora geniet” Lars Norén. När Isa beskriver deras första möte ser hon road ut.

– Jag satt på Dramatens stentrappa i vårsolen. Han kom och satte sig bredvid mig och sade ”Vad gör du här?”. Jag svarade ”Och vad gör du här?”. Och så skrattade vi båda. Det var så det började. Han var väldigt skojfrisk, vi skrattade i ett, säger hon.

Hans image som tungsint samtidskritiker känner hon inte igen.

– Vi kände varandra väldigt väl. Han var ganska lättsam.

Utforskade nazismen

1998 hade Lars Norén fått ett brev av internen Carl Thunberg på högsäkerhetsanstalten i Tidaholm. Han var med i en dramagrupp i fängelset och undrade om Norén ville komma och träffa dem, och kanske skriva en pjäs åt dem. Norén blev intresserad och involverade Isa, hon hade just varit producent för hans framgångsrika uppsättning ”Personkrets 3:1”.

Med vetskapen om att fångarna bedömdes som rymningsbenägna och farliga åkte de till fängelset. Efter mötet med brevskrivaren Carl Thunberg (dömd för bankrån), Tony Olsson (dömd för stämpling till mord) och Mats Nilsson (dömd för rån) var de entusiastiska. Ett halvår senare hade pjäsen ”7:3” arbetats fram, titeln refererar till paragrafen om långtidsdömda fångar som är flyktbenägna.

Fångarna spelade sig själva i uppsättningen som handlade om att sätta upp en pjäs. Norén var lyrisk över det explosivt autentiska stoffet, framför allt ville han förstå hur Olsson och Nilsson kunde identifiera sig själva som nationalsocialister.

– Han ville ärligt utforska vad det är som får unga pojkar att anamma en så grym ideologi, säger Isa.

Blev modersgestalt

Isa vann de unga männens förtroende, de kallade henne för ”mamma”.

– Vi var tvungna att få dem att tro på oss. Att det fanns en tilltro från båda sidor var ett måste, annars hade vi inte kunnat fortsätta jobba, säger hon.

”7:3” sågs som en framgång både ur konstnärligt perspektiv och för internernas rehabilitering. Det ansågs kunna förbättra kriminalvårdens dåliga rykte, och pjäsen togs ut utanför murarna för att visas på scener runt om i Sverige.

Under året som arbetet pågick övervakade Isa ofta ensam de tre fångarna, vissa av dem med låg impulskontroll och nära till våld. De intagna fick allt oftare permissioner av kriminalvården för att jobba med pjäsen, och Tony Olsson och Mats Nilsson övernattade i Isas lägenhet på Östermalm.

– Jag skjutsade dem dagligen till repetitioner och föreställningar. Jag fick ingen annan människa att köra, ingen vågade. En natt klockan två satt jag framför ratten. Tony och Carl satt i baksätet och började bråka om snuset. Det blev slagsmål, och bilen gungade från dikeskant till dikeskant. Då var jag lite skraj.

Sonen Bent Blomqvist, som i dag arbetar som Ålands filmkommissionär, var ibland hemma hos sin mamma och träffade fångarna.

– Jag var med som en fluga på väggen. Någon gång hände det att jag var ensam med killarna. Vi kom bra överens.

Tänkte du aldrig att det kunde vara farligt?

– Nej, alla var så entusiastiska och tyckte: ”Gud vad lyckat det här projektet är”, inte minst Lars Norén. Det som hände sedan kom som en väldigt obehaglig chock.

Författaren Elisabeth Åsbrink har skrivit den avslöjande granskningen ”Smärtpunkten” (2009) som handlar om händelseförloppet, och tv-serien är baserad på hennes bok.

– Pjäsen hade inte kunnat bli av utan Isas förmåga att undanröja hindren, få folk att lita på henne och samarbeta. Det hade heller inte funkat om hon inte givit generöst av sin person och värme. Men det är viktigt att komma ihåg att det var inom ramarna för hennes jobb att Norén gav henne mycket ansvar för projektet. Man kan till och med säga att hennes relation till fångarna låg inom ramarna för producentens jobb. Vad som däremot är helt galet, är det ansvar som kriminalvården gav henne, säger hon.

Kritikstorm

Publiktrycket var stort och det var kö till biljettkassan varje föreställning. Medan Lars Norén försvann in i andra projekt tvingades Isa bemöta den allt högljuddare kritiken mot det råa nazistiska och antisemitiska innehållet som skådespelarna proklamerade på scenen.

– Där kan jag inte säga att Lars ställde upp för mig, allt vältrades på mig. Jag blev sjuk av det. Jag gick in i väggen, säger hon.

Skådespelarna var inte beredda på den avsky pjäsen väckte, en våg av hat sköljde över dem. Det gjorde att Olsson och Nilsson snarare stärktes i sin ideologiska övertygelse, än att det fick den att avta. De var med och bildade den nazistiska terroristgruppen Nationella revolutionära armén (NRA), som mellan repetitionerna och föreställningarna genomförde överfall och bankrån i syfte att finansiera ett raskrig.

Isa visste inte vad som pågick, men märkte att skådespelarna blev mer slutna och smög i väg och höll hemliga samtal. Hon insåg att farliga krafter var i rörelse och att projektet höll på att spåra ur.

– Jag såg att killarna förändrades. De var ute på permissioner och kom tillbaka med stora tatueringar på brösten med pistoler och kalashnikovs, säger hon.

Visste om riskerna

”Stenberg framstår som en kavat person, med hög arbetskapacitet och empati, men också smått godtrogen”, skriver Svenska dagbladets tv-recensent Julia Finnsiö.

Isa håller inte med. Enligt henne var hon och Lars Norén medvetna om de risker de tog när de startade projektet och de hade diskuterat hur de skulle agera om något gick fel.

– Vi var inte naiva, vi var stålsatta. Lars sade att vi genast måste dra i nödbromsen om något hände under projektet, säger hon.

Nu drog Isa i nödbromsen allt vad hon kunde. Upprepade gånger vände hon sig till kriminalvården och vädjade om att turnén skulle avbrytas, men hennes farhågor ignorerades.

Till slut tog Isa det svåra beslutet att hoppa av.

– Killarna var olyckliga, och det förstod jag. De upplevde att jag och Lars hade lämnat dem i sticket.

Malexandermorden

Dagen efter den sista föreställningen, den 28 maj 1999, inträffade det ofattbara.

Östgöta Enskilda bank i Kisa rånades, och efter en biljakt som slutade i Malexander mördades poliserna Olle Borén och Robert Karlström med sina egna tjänstevapen.

En av rånarna var Tony Olsson, som hade avvikit från en permission. De andra var ideologifränderna Jackie Arklöv och Andreas Axelsson. Alla tre dömdes till livstids fängelse för morden, men Jackie Arklöv erkände några år senare att det var han som sköt de dödande skotten. Mats Nilsson fick ett års fängelse för grovt häleri efter att ha tagit hand om pengarna från banken. Den tredje ”7:3”-skådespelaren Carl Thunberg hade inget med varken rånen eller morden att göra.

Mörk skugga över ”7:3”

Isa minns sitt telefonsamtal med Lars Norén efter skjutningen.

– Lars skrek i telefonen ”Vilka idioter”, och jag skrek tillbaka ”Ja, de är ena idioter”. Vi var helt matta – hur kunde de, hur tänkte de? De skulle ut ur fängelset, de hade fått så mycket hjälp av mig och Lars och serverats ett nytt liv. Det kändes som ett svek.

I debatten efter Malexandermorden anklagades teaterprojektet för att ha bidragit till att skapa en atmosfär som kunde ha påverkat de inblandade fångarnas handlingar och tankar. Det diskuterades om teaterprojektet, genom att involvera dömda brottslingar och ge dem en plattform, kanske till och med hade stärkt dem i deras ideologiska övertygelser. Dessutom beskylldes produktionen för att inte ha varit tillräckligt försiktig med att hantera situationen och om det hade tagits tillräckliga säkerhetsåtgärder för att undvika tragedin som skedde efteråt.

Karriären tog slut

Malexandermorden skakade Sverige och två liv släcktes. Inget blev sig heller likt för Isa igen.

– Jag gjordes till syndabock. Speciellt medelålders kulturkvinnor var rabiata. De kände inte ens mig, de visste inte vad jag hade gjort. De skrev och skrev och skrev. Jag får fortfarande hjärtklappning när jag tänker på det.

Sonen Bent ger sin syn på vad som hände med hans mamma.

– Allt rasade. Från enorm entusiasm till total krasch, från himmel till helvete. Det var startskottet som fick henne att flytta hem. Det fanns inget att hämta mer i Sverige, säger han.

Isa flyttade till sin hemby i Lappträsk i Finland, ett litet samhälle nära den ryska gränsen där hon föddes strax innan Hitler invaderade Polen 1939 och andra världskriget bröt ut. Det var där hon en gång som liten flicka började skriva repliker och regissera sina väninnor. Där avslutade hon sitt flera decennier långa yrkesliv med att skapa pjäser om sin hembygd. Hon säger att det var hennes sätt att bearbeta sorgen.

– På landsbygden där jag kommer ifrån var det ingen som stämplade mig. Där fick jag leva i lugn och ro.

Vad hände med din och Lars relation?

– Han ringde någon gång. Men jag tappade smaken för relationen. Jag orkade inte prata med honom mera.

I dag, på äldreboendet i Mariehamn, reflekterar Isa över sitt liv med både smärta och stolthet. Hon ser tillbaka på sina år inom teatern som en tid fylld av kreativitet och passion, men också som en tid som förändrade henne för alltid.

2021 dog Lars Norén till följd av covid-19, 76 år gammal. Genom åren har Isa fått förfrågningar om att skriva en bok om sitt samarbete med Lars Norén, det har hon valt att inte göra.