Det blev nästan slagsmål i år också, fullt avsiktligt. Och turisterna trivdes.
Årets bondbröllop blev en succé.
BRÖLLOP - Det känns bra. Ja, det känns faktiskt jättekul, säger Camilla Nylund, årets bondbrud, och försöker med konsttycket att le mot fotografens kamera, svara på frågor och hålla i blomsterkronan så att den inte blåser bort. Samtidigt.
Och även om hon ska gifta sig i verkligheten om två veckor känns det inte alldeles riktigt.
- Nej nej, vi ska ha ett litet privat bröllop, det bestämde vi redan från början. Det här är bara ett skådespel. Men vi ville verkligen vara med.
Hennes fästman, både i verkligheten och i bröllopsspelet, kommer insmygande från höger, för dagen iförd kubbhatt. Han är inte odelat positivt.
-Camilla frågade om vi skulle vara med. Då satte jag ned foten och sade nej, säger han. Han heter Mikael Staffas, och han passar i hatt. Det är inte många som gör det, skrockar en kvinna i bakgrunden.
Drar i brudgummen
Sedan ändrade han sig förstås, berättar han medan bruden drar honom i kavajen. Han ska stå på hennes högra sida, inte stå och flamsa med reportrar.
- Jo, Camilla bad mig, säger han och ler urskuldande. Då ställer man förstås upp.
Mikael Karlsson packar ut familjen ur bilen - alla tidstypiskt 1800-talsmässigt klädda. Leo, 5 år, ser ut som en exakt kopia av Emil i Lönneberga, Mina, 3, är närmast prinsesslik och mamma Malin förkroppsligar ett vykort från en högreståndsmiljö under kurbadstiden. Mikael ser mer ut som en bråkmakare, vilket visar sig stämma.
- Jo, jag är en av de som ska bråka sedan, säger han.
För bråkas ska det. Två av männen i följet, Mikael och Ulf Gustavsson, ansvarar för att dryckerna fördelas rättvist. Själva får de inte dricka mer än någon annan, men det gör de förstås. Och så går de där i tåget och skrålar till besökarnas stora förtjusning. Senare ska de dansa på skarven för att visa att de är nyktra.
Gamla anor bakom
Promenaden mellan kyrkan och Ulfsby gård symboliserar brudhämtningen förr i tiden, när brudgummen spände för hästen och red och hämtade sin kvinna till bröllopet. Vid Ulfsby väntar ett par hundra tillresta besökare.
Bakom ett rep står Peter Karlsson och tillverkar pärtor av furustubbar. En uråldrig bensinmotor brölar i entakt en bit bort och driver pärthyveln med remmar.
- Jag fick hyveln av fyrmästaren på Utö. Men maskinen har jag fått någon annanstans. Den är norsk tror jag, berättar han.
Besökarna smyger sig regelmäsigt in under repet, fångar en pärta, upptäcker att den är rejält kådig från färskveden och ägnar sig en lång stund åt att gnugga händerna. Någon hittar en pappersservett som genast fastnar tussvis mellan fingrarna. Han svär på tyska.
- Den är 80 år gammal, men fungerar ännu, skriker Karlsson för att överrösta maskinen.
Claes Almén är på besök med sin familj. De kommer från Sandviken, men hyr en stuga i Svinö.
- Det var min mamma som tjatade på mig att vi borde komma hit och se bondbröllopet, berättar han.

Ålandstidningen