I gårinleddes det finsk-svenska märkesårsfirandet i plenisalen i Riksdagshuset i Stockholm.
Alla var där; Tarja Halonen, Matti Vanhanen, kungafamiljen, Fredrik Reinfeldt och bägge ländernas talmän. Bland många andra.
Men flest applåder fick Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl.
MÄRKESÅRET 1809 slöts freden i Fredrikshamn. Finland och Åland tillföll det ryska imperiet, men skulle få behålla sina gamla svenska lagar. I år fyller freden, och fredens följder, 200 år.
Horace Engdahl talade längst.
- Som yngling stannade jag ibland vid general von Döbelns gravsten på Johannes kyrkogård i Stockholm och läste de exotiska finländska ortnamn som angav skådeplatserna för hans "hjeltemod vid fäderneslandets försvar"; Porosalmi, Siikajoki, Nykarleby, Lappo, Jutas. Jag undrar om någon gör det längre.
Östra rikshalvan
Det ryska angreppet mot Sveriges östra halva följde på händelseutvecklingen i Europa. Alexander böjde sig för Napoleons krav - han ville tvinga Sverige att gå med i handelsblockaden mot England. Till dess hade Sverige och Ryssland varit allierade, och Alexander blickade egentligen söderut för sin expansion.
Det gillade inte Frankrike som hade egna intressen där. Alltså Finland. Alltså krig.
- Polens öde fanns ännu i friskt minne, hur stormakterna i tre vändor hade delat upp landet under slutet av 1700-talet.
Första vändan
Och det var nära även för Sveriges del då Finland skiljdes av från Sverige. Man talade om den "första vändan". Det kunde komma fler. Och i ljuset av de tänkbara värsta följderna var striderna om Finland inte alls meningslösa.
- Den fattigarmé som slogs och blödde på Finlands fält 1808 och i norra Sverige 1809, illa klädd och svulten, med uselt krut, alltmer underlägsen fienden till antalet och med en ledning av tämligen växlande kvalitet, dessa finnar och svenskar, som om ödet ville dem illa blev liggande med vidriga sår i kättar med rutten halm under fälttågets permanenta sjukvårdskatastrof eller strök med i tyfus och rödsot på lantvärnets lasarettsfartyg, som om de överlevde fick erfara att människor i deras omgivning helst ville glömma vad de varit med om - dessa krigsmän, och de som födde och stödde dem, hör samman med oss som lever i dag. De räddade kanske genom sitt motstånd Sverige från att dela Polens öde, sade Engdahl.
Slutklämmen i talet förtjänar också att återges:
- Det var till sist för oss, för vår rätt att ha ett hem i världen, att själva avgöra vår framtid, att inte slukas av stormaktspolitiken, vår rätt att fritt minnas storheten och eländet i vår historia, som våra landsmän, vare sig de kallade sig svenskar eller finnar, göt sitt blod för tvåhundra år sedan. Vi behöver ett märkesår, så att vi inte slarvar bort den rätten.
Horace Engdahls tal fick applåder som aldrig ville ta slut. Sist tystnade de vid hedersplatserna.
Folkens bästa
Statsminister Matti Vanhanen gjorde ett referat av händelserna som freden 1809 ledde till, och kom fram till att utvecklingen skett i enlighet med folkens bästa.
I mitten av talet växlade han till finska och frågade sig om det officiella Finland talat tillräckligt för finländarnas språkliga och kulturella behov i Sverige.
- Därför hoppas vi nu att Sverige fullt ut möter förväntningarna hos dagens sverigefinländare, och i detta kommer ihåg finlandssvenskarnas ställning i Finland.

Fredrik Granlund