– Men alla är så hjälpsamma här på Åland. Min dotter Karina går på dagis, jag och min vän Alla har fått en egen bostad och vi jobbar båda på Trobergshemmet i köket. Allt har gått smidigt och det är underbart att vi blivit mottagna på det sätt som vi blivit. Mycket tack vare Monica von Frenckell som vi bodde hos den allra första tiden.
De två väninnorna som kände varandra sedan tidigare flydde tillsammans från Kiev till Polen. I en vecka bodde de först i en källare innan de kom med den första bussen till Åland.
– Den första tiden kände vi en enorm stress. Vad ska vi göra här, vilken framtid väntar oss? Men vi har verkligen fått allt vi kan önska oss. Folk här ser oss som hela människor, aldrig har jag stött på så hjälpsamma och varma människor som på Åland, säger Yuliia Krokhmalyuk.
Alla Lushchaienko säger att de inte vet så mycket om framtiden.
– Men vi känner att så länge inte barnen tryggt kan gå till dagis och skola åker vi inte tillbaka. Då har de det bättre här i tryggheten, säger Alla Lushchaienko.
– Vi får bestämma hur vi gör när kriget är slut. Men det finns inget kvar där, allt är borta. Mina föräldrar mår okej, men de har ingen el eller värme och nu kommer vintern. Jag vill bara gråta när jag tänker på Ukraina, säger Yuliia Krokhmalyuk.
Upplät sitt hus
Irina Dementieva kom till Åland med sina två söner Pasha och Tima Dementiev. De hamnade på Vårdö hos Julia och Jonas Lindberg och deras två barn Sigrid och Leo Lindberg.
– Vi ville upplåta vårt hus för vi hade en bra lägenhet i vår källarvåning och vi kände att vi har utrymme och vilja att hjälpa, berättar Julia Lindberg.
Det finns två olika kök i huset och ibland åt man på skilda håll och ibland åt de tillsammans.
– Det största problemet blev egentligen logistiken. Irina fick över sommaren jobb i Käringsund i Eckerö och då blev det mycket bussåkande över hela Åland, säger Julia Lindberg.
Småningom fick Irina och hennes söner en egen lägenhet i Mariehamn.
– Visst var det skönt att få ett eget boende även om vi hade det jättebra i Vårdö, säger Irina Dementieva.
Hon är lärare och saknar att jobba som det.
– Jag var alltid lycklig att gå till jobbet i Ukraina. Men jag var också lycklig att gå till mitt jobb som jag hade i Käringsund. Just nu letar jag jobb och går på svenska för invandrare, mina söner går i skola. Men allt har ordnat sig så fint, säger Irina Dementieva.
Främmande människor
Mathilda Pettersson och Eric von Frenckell fick uppleva hur det var när helt främmande människor flyttade in i deras hem. Mathilda Pettersson bor inte hemma hos sin mamma Monica von Frenckell längre i och med att hon har egen familj, men hon har fortfarande en nära relation och hälsar ofta på. Eric von Frenckell bor fortfarande hemma.
En dag i mars flyttade plötsligt två vuxna och tre barn in, mammorna Yuliia Krokhmalyuk och Alla Lushchaienko med sina barn.
– Förr hade jag hela övre våningen för mig själv, nu skulle jag dela. Visst var det lite ovant, men efter en vecka vande vi oss, säger Eric von Frenckell.
– Till en början trippade alla lite på tå för varandra. Men jag och min dotter Stella kom varje kväll och barnen började leka. Yuliia och Alla lagade underbart god mat och småningom uppstod en jättefin gemenskap, säger Mathilda Pettersson.
Eric von Frenckell säger att han uppskattade att det blev mera liv i huset och det fick honom också att bli mer social.
– Sen var jag tvungen att prata engelska också, vilket var bra.
Efter att Yuliia och Alla flyttat till en egen lägenhet har man fortsatt att hålla kontakt.
–Vi träffas så mycket vi hinner i vardagen. Jag tror att vi alltid kommer att hålla kontakt oavsett vad som händer, nu har också barnen blivit så tajta, säger Mathilda Pettersson.
