För två år sedan flyttade Sofi och hennes Simon Sjöström in på en gård vid vattnet i Saltvik. Där skulle hon ha hästar, och leva det liv hon längtat efter. De hade skickat ut bröllopsinbjudningar och dagen efter skulle Sofi åka till Sverige. Sportlovet låg framför dem och detta skulle användas för att hitta en häst.
Söndagen den 21 februari åkte Sofi och Sofis brors sambo Cecilia Sundqvist till Sverige, där de tog sig till en gård i Västerås. Sofi skulle provrida två hästar.
– Jag hade bett att få borsta och fixa hästarna själv för att känna efter hur det kändes. Men de var redan sadlade. Det var första varningen. Där borde jag ha sagt till, säger Sofi.
Kvinnan som sålde hästarna satt först upp på hästen och red i ridhuset.
– Magkänslan sade att det inte kändes rätt. Hästen var hetsig, den kastade med huvudet och var stressad.
Sofi hoppade upp på hästen och kvinnan sade att hon bara skulle gå på toaletten.
– Hon lämnade mig ensam med en häst jag inte känner. Det var varning två.
Men Sofi sade inte ifrån. Hon började rida.
– Hästen kändes superstressad. Jag skrittade ett varv i ridhuset och bad sedan Cecilia hålla i hästen medan jag skulle rätta till sadelgjorden.
Men innan Cecilia hann fram ställde sig hästen på bakbenen.
– Jag hann bara tänka att jag ville kasta mig av, men hästen stegrade sig igen och den här gången föll han rakt bakåt.
Sofi hamnade under hästen som låg över hennes ben. Hästen försökte resa sig upp men föll återigen rakt bakåt över Sofi, med tyngdpunkten över hennes höft.
– Det var som att jag dog i några sekunder. Jag fick ingen luft.
Hästen tog sig upp och började springa runt i ridhuset. Under tiden låg Sofi på marken och kände att hon inte kunde röra sig.
– Jag låg där platt på rygg och skrek medan hästen sprang runt. Jag försökte dra mig åt sidan men kroppen reagerade inte. Jag försökte skydda mitt huvud.
Då kom ägaren tillbaka in i ridhuset. Cecilia skrek åt henne att ringa efter ambulans och ta ut hästen.
– Det var sådan smärta, smärtan tog över alltihop. Det var som att hela kroppen blev varm och sedan kände jag en kyla i kroppen.
I 20 minuter fick Sofi vänta på ambulansen.
– Det var de längsta 20 minuterna i mitt liv. Det enda jag kunde tänka var att vi hade skickat ut våra bröllopsinbjudningar, hur livet i rullstol skulle bli, om vi skulle behöva sälja huset. Och så var jag orolig över att några inre organ var krossade. Jag kände ju att det var av, att det var trasigt där inne.
Bäckenfrakturer
Sofi fördes till sjukhuset i Västerås. Där konstaterades bland annat att hennes bäcken hade krossats och gått av på tre ställen. Revbenen hade också tryckts till av hästens tyngd.
Hon fick besked att hon skulle opereras på Akademiska sjukhuset i Uppsala, på torsdagen.
Under tiden fick Sofi inte röra sig, hon blev tillsagd att bäckenet var av så nära kroppspulsådern att det kunde vara farligt. Hon fick morfin mot smärtorna via ryggmärgen men hon hade så stora smärtor att hon skrek. Men anledningen till att läkarna ville att operationen skulle utföras i Uppsala var att det där fanns de bästa specialisterna på bäckenoperationer.
Efter operationen minskade smärtorna och på lördagen fick hon flyga hem till Åland. Då skulle återhämtningen börja, men det hade skett en miss på sjukhuset och Sofi fick blodförtunnande medel alldeles för sent. Det ledde till en blodpropp i lungan.
– Det kändes som ett enormt bakslag när jag precis var nyopererad och smärtan i höften äntligen hade minskat. I stället fick jag en fruktansvärd smärta i lungorna och det blev otroligt tungt att andas.
Hon fick vara kvar längre än tänkt på sjukhuset på Åland. Men där trivdes hon.
– Det var så skönt, i Uppsala var jag ett nummer. Ingen svarade när jag ringde på knappen. Men här blev jag en person igen. Och de tog så bra hand om mig.
Återhämtningen började
Efter att hon återhämtat sig från blodproppen skulle hon sakta ta sig tillbaka till livet igen. I åtta veckor satt hon i rullstol, hon fick absolut inte stödja på benen. Men Sofi var rädd, och hon hade ont. Och det var svårt att komma igång med rehabiliteringen. Då klev hennes fasters man, Mats Danielsson, in genom dörrarna.
”Jag vet att du är så mycket starkare än det här. Vi ska få dig att gå till bröllopet”, sade han.
Då satte återhämtningen fart. Sofi fick någon som pushade och peppade henne, på rätt sätt. Mats gav Sofi en massa övningar och träningstips som Sofi kunde utföra från rullstolen och liggandes i sängen.
– Mål ett blev att kunna gå in i kyrkan den 6 augusti.
Sofi fick övningar av Mats och hon fick hjälp av Simon och alla vänner och resten av släkten.
– Det var långa dagar. När Simon började jobba så rullade jag runt här i rullstolen och tittade ut. Jag var så arg och undrade varför detta skulle hända just mig?
Men med hård träning och en stark vilja så lyckades Sofi. Den 6 augusti gick hon in i kyrkan.
– Alla som var med på vigseln har varit med genom det här. Det blev intimt och kärleksfullt. Och mycket tårar.
– Ingen tittade på mig, säger Simon och skrattar.
Ville rida igen
Men Sofi hade ytterligare ett mål. Att ta sig upp på hästryggen igen.
Sofi började försiktigt med att klappa två hästar som stod på sommarbete i hagen utanför Sofi.
– Jag var inte rädd alls.
Första gången hon skulle sitta upp var i september, på hennes kompis Ida Söderlunds häst.
– Det var inga krav. Mitt mål var att sitta upp, inget mer.
När hon satt på hästen så kom känslorna över henne.
– Jag kom på, att shit, det här är första gången. Det gick ett lyckorus genom mig. Jo, det gjorde ont. Men glädjen tog över, säger hon.
– Jag kände en stolthet. Ingen har pressat mig, ingen hade förväntat sig att jag skulle göra det här.
I samma veva träffade Sofi hästen Sally.
Victoria Adamczak skulle sälja sin Sailor Moon och Sofi fick komma dit och titta. Hon berättade varför hon inte kunde provrida.
– Sedan fick jag stå med henne, och känna på henne. Då kände jag bara att det här, det kändes så himla bra.
Sofi frågade om hon fick komma tillbaka nästa dag, och det fick hon. Sedan hade hon ett samtal med sina föräldrar innan hon åkte tillbaka igen, den här gången provade hon att rida.
- Allt kändes så himla bra. Och det är så det ska kännas när man köper en häst. Det ska inte vara påskyndat och utan att man vet något om hästen.
Det tog en vecka från att hon träffade Sally första gången tills att hon var hennes.
– Det var gråtkalas från båda sidor när vi tog hem henne.
Vill inspirera
Nu vill Sofi berätta om olyckan, och det är två saker hon framför allt vill föra fram som kanske kan hjälpa andra. Det ena är att vara oerhört noga när man köper häst.
– Man måste vara kritisk och ha skinn på näsan. Titta på alla papper som finns, ta reda på saker om både säljaren och hästen. Hästfolk vill kunna lita på varandra. Man vill hästens bästa och tror att alla vill det. Men så är det tydligen inte alltid.
Det andra som Sofi vill föra fram är att inte skynda upp på hästryggen.
– När man trillar av en häst säger de flesta att man ska upp direkt igen. Men jag tror inte riktigt på det där. ibland är man helt enkelt inte redo direkt. Kroppen är i chocktillstånd och man är rädd i stunden. Det är inte att visa hästen eller sig själv respekt om man hoppar upp då. Känner man sig rädd för en häst ska man inte vara med den.
Sofi tror att är man väldigt rädd just då så är det bättre att vänta. Och låta rädslan gå över. För är man van vid hästar och en ”häst- tjej eller kille” så kommer suget tillbaka.
– Tro mig. Suget kommer tillbaka när man när redo.
Tacksam
I tisdags hade det gått ett år sedan olyckan inträffade.
Sofis läkare har sagt att hon inte kommer att bli puckelpiståkare eller balettdansös, men med rätt inställning och träning kan hon bli återställd. Metallplattor och skruvar håller ihop henne, och de får sitta där så länge som det känns bra. Sofi har varit sjukskriven i ett år men har nu börjat arbeta igen. Hon rider fem dagar i veckan och gör rehabiliteringsövningar varje fredag.
– Min ridning är inte alls densamma som innan olyckan, eftersom jag inte alls har samma muskler. Men jag jobbar på det.
Något positivt med olyckan är att den har fört henne närmare alla sina vänner och familjen.
– Jag och Simon har även blivit bättre på att njuta och uppskatta det vi har. Pengar och allt materiellt betyder verkligen inte ett skit när man blir sjuk. Samt att vi har blivit bättre på att  inte hela tiden tänka framåt. Utan att infinna oss mera i nuet. Familjen, släkten och vänner har verkligen varit det största stödet för mig. Alla har brytt sig och engagerat sig så otroligt mycket i min olycka.
– Livet kan ändras så fort. Jag fick en 700-kilos häst över mig, men jag lever och får sitta här. Kroppen och psyket klarar mer än man tror. 

Petra Dahlgren