Sedan ett år tillbaka bor Anna Nordenholm på Åland igen. Hon, maken Johannes och deras son flyttade från Göteborg till ett nybyggt boende i Möckelö. Sedan dess har den lilla familjen utökats med en dotter.

Anna växte upp i Strandnäs. Visserligen dominerade djurintresset, men som pälsdjursallergiker fick hon nöja sig med fiskar som husdjur. Ändå höll hon på med hästar.

– Pappa är också allergisk, så jag förvarade kläderna på ett visst ställe i källaren, berättar Anna och inflikar hur fint hon tycker det var att föräldrarna ändå lät henne rida.

Så småningom tog lagsportintresset över och som 12-åring började Anna spela fotboll. Efter Ålands lyceum lämnade hon Åland och IFK:s damlag för studier i Örebro. Anna hade gått hälsa- och idrottsinriktningen och gillat de ämnesspecifika ämnena. Kanske var det därför studier till fysioterapeut, tidigare sjukgymnast, lockade.

– Men jag kom inte in på sjukgymnastprogrammet, så jag började på ergoterapeututbildningen i Örebro.

Det visade sig dock inte vara Annas grej, men till vårterminen kom hon in på fysioterapeututbildningen i Stockholm. Hon fortsatte spela fotboll. I Stockholm var det futsal som gällde.

– När jag flyttade till Göteborg fyra år senare spelade jag sjumannafotboll, korpen med arbetskollegor och senare även i division 3 med Göteborgs FF. 2018 slutade jag. Jag började även träna crossfit 2015 i samband med flytten till Göteborg, vilket blev den träningsform som sedan tog över allt mer. Både jag och Johannes höll på mycket med det i Göteborg innan vi flyttade hem igen.

Efter examen 2015 fortsatte Anna följande fyra åren med att genomföra sin masterutbildning parallellt med jobbet. Säkerligen bidrog ingrediensen av att hon alltid har haft rätt lätt för skolan och en förtjusning i att lära sig nytt.

– När jag ändå hade ångan uppe, säger hon leende där hon sitter vid köksbordet hemma i Möckelö med den mattsvarta köksinredningen som fond.

Direkt efter sin kandidatexamen jobbade hon en kort sväng på Ålands hälso- och sjukvård, innan hon återvände till Göteborg för jobb på Närhälsan. Därefter fick hon jobb på en av Göteborgs största rehabmottagningar, Sportrehab. Det var ett eftertraktat jobb och hon stortrivdes.

– Det finns en stark forskningskultur där. De vill vara i frontlinjen och driva utvecklingen framåt.

Det gav Anna en boost att slutföra sin master, och snart fick hon även frågan av sin chef ifall hon ville jobba vidare med ett projekt som skulle resultera i en doktorsavhandling. Och mycket riktigt lockades även Anna in i forskarvärlden. Tidigt fick hon frågor om att föreläsa för sina kollegor och snart även för andra kollegor på kurser som Sportrehab höll. Hon försökte att alltid tacka ja – även om det var läskigt – så länge magkänslan sa att det var rätt.

- Jag växte som person och det ledde till att jag vågade tacka ja. Jag kände att ”vad är det värsta som kan hända”? Att jag avbryter?

Anna lyfter på nytt fram sina föräldrar som hon menar att inte har lagt något värde i prestation.

– Om man däremot är rädd för att misslyckas kan det göra att man inte vågar!

Forskningsprojektet handlade om hälsenerupturer. När hälsenan går av, helt enkelt. Hon berättar om kroniska hälsenerupturer, när de behandlas försent.

– Antingen missuppfattar man själv när man får skadan och väntar med vård eftersom man tror att det ska gå över, eller så söker man vård men får en felaktig diagnos.

Anna exemplifierar med när fotbolls- och tennisspelare är med om att hälsenan går av och då är medveten om vad som händer, men att det här är någonting som kan ske även för en 60- till 90-åring som är ute på promenad och inte förstår vad som händer.

– Det är likadant i vården. Det finns en kunskapslucka. Men vi har så bra tester så det ska egentligen inte kunna ske.

Som en gummisnodd

Anna berättar om senvävnader och ålder, om hur hållfast den är, och om mediciner som kan påverka skeendet. I avhandlingen har hon med fem studier med väldigt olika inriktningar.

– Rupturer kan ske med mer eller mindre trauma, även om traumatiska rupturer är det allra vanligaste. Det kan hända att man går i en trappa och så sker det, och så kanske man tror att man stukade foten. Hälsenan är som en gummisnodd. Ändarna separeras och kan inte hitta tillbaka till varandra utan behandling.

Hon berättar om alternativen: operation eller gips i spetsfot, och senare ortos, för att få till en intakt sena igen.

– Skadan ska helst behandlas så snart som möjligt i det akuta skedet.

När operationen sker i ett senare skede blir den mer omfattande än om man opererade direkt. Dessutom kan rehabiliteringen bli längre. I avhandlingen finns även en kvalitativ studie där patienters frustration vid felaktig diagnos och behandling framgår.

– De som själva har missat är besvikna på sig själva, men är tacksamma för att få rätt diagnos – även om den kommer sent.

Anna beskriver de negativa känslorna som kan uppstå, men också kostnadsfrågan som en felaktig diagnos innebär.

– I avhandlingen kunde vi konstatera att en försenad behandling av hälsenerupturer resulterar i högre sjukvårdskostnader jämfört med tidig behandling.

Anna berättar om en patient som haltade och hade ont i ryggen och sökte vård för det. Anna upptäckte dock att han hade en hälseneruptur. Det var troligen den som indirekt orsakade ryggsmärtan.

– Han hade ingen hälsena på den foten och inga muskler kvar i vaden. För den patienten, som inte var en kandidat för operation, handlade det om att träna övrig ben- och bålmuskulatur, och balans. Målet var att i så stor utsträckning som möjligt kompensera för den permanenta funktionsnedsättningen som hälsenerupturen medfört.

– Bland det roligaste med mitt yrke är att det inte finns något färdigt recept.

Som nyutexaminerad kunde hon känna det som frustrerande. I dag är det just känslan av att ha de där pusselbitarna för att själv kunna lägga pusslet som hon gillar.

– Det är likadant med forskningen. Det är en av mina styrkor. Att sätta ihop pusslet.

Sportrehab är en privat mottagning som har avtal med Västra Götalandsregionen. Namnet gör att de som söker sig dit alla håller på med någon form av fysiskt aktivitet, där träningen är självklar.

– Det var väldigt mycket ”hands off”. Det är den skolan jag har fostrats i. Jag gillar det.

Anna pratar om förhållandet mellan belastning och vila, och om att majoriteten av skadorna på en sådan mottagning är överbelastningsskador.

– Många av de patienter som jag har haft, har haft långa rehabiliteringar – där det tar lång tid att komma tillbaka. Då gäller det att vara motiverad för en så lång rehabilitering. Det ställer stora krav på mig att vara kreativ. För de flesta går det upp och ner under resans gång. Men det handlar om att förstå och ta ansvar för sin egen kropp.