I juli har Helen bott 20 år på Åland, vilket betyder halva sitt liv. Att hon hamnade här, bland kobbar och skär, var lite av en slump. Efter att länge ha längtat efter att flytta bort från Estland var det en bekant som gjorde henne medveten om Åland.

– Jag visste bara att det låg i Finland och tänkte att det blir ju bra, eftersom jag pratar lite finska. Så det var en stor chock att komma hit och inse att man pratade ett helt främmande språk.

Längtade bort

Helens längtan efter att komma bort började redan tidigt i barndomen. Hennes uppväxt i en liten by i västra Estland kantades av alkoholmissbruk, våld och fattigdom. Som äldst av fem systrar hade hon tidigt målet att flytta.

– Min barndom var väldigt destruktiv, så när jag var 16 år valde jag att söka till gymnasiet på annan ort. Sedan dess har jag klarat mig själv.

Helen har aldrig ångrat att hon lämnade hemmet vid så ung ålder, även om hon i dag kan se att bara flytta i väg inte löser allting.

– När man är ung tror man att gräset är grönare på andra sidan, att det finns ett bättre liv där ute om man byter plats.

Dock fick Helen snabbt uppleva att så enkelt är det inte alltid.

Tung start på ön

När Helen först kom till Åland tog hon diverse säsongsjobb där hon inte behövde behärska svenska för att klara av jobbet.

– Jag hade ett jobb där jag jobbade med människor som inte kunde engelska. Det enda sättet vi kunde kommunicera på var via händer och kroppsspråk. Det var tungt, jag kände vissa dagar att jag inte ville gå tillbaka till jobbet. Men jag gjorde det, och jag hade inget annat val än att lära mig svenska.

De första fyra åren bodde Helen på Vårdö. Hon beskriver den första tiden som väldigt tung mentalt.

– Jag grät mycket minns jag, och längtade hem. Även om det jag kom från inte var bra så var det ändå främmande här.

Känslan av att om hon gjort rätt eller inte som flyttat hit satt länge kvar. Det var när hennes dotter fyllde sju år och skulle börja skolan som hon kom till insikt att hon behövde ta ett beslut.

– Då kände jag att nu måste jag bestämma mig en gång för alla, antingen blir vi här eller så flyttar vi innan hon hinner börja skolan.

Att de valde att bli kvar på Åland grundar sig mycket i tryggheten.

– Det är en bättre miljö för ett barn att växa upp här.

Längtan efter rätt utbildning

Efter gymnasiet hade Helen drömmar om att söka sig vidare till psykologistudier vid universitetet. Men en låg självbild gjorde att hon tvivlade på sin förmåga att komma in på utbildningen, och även klara av den.

– Jag har alltid varit intresserad av psykologi, säkert på grund av min barndom. Jag försökte som ung förstå vad jag varit med om, och senare också hjälpa mig själv.

Helen skickade aldrig in sin ansökan, och livet gick vidare. Hon flyttade till Åland och fokuserade på att lära sig svenska. Men drömmen om att jobba med att hjälpa andra fanns kvar, och senare läste hon socialt arbete vid universitet i Estland.

– I fyra år pendlade jag till skolan och hit. Jag blev klar år 2010, men jag har aldrig jobbat med det, skrattar Helen.

I stället var det en gammal dröm som hon lagt på hyllan som sakta väcktes till liv igen.

Vägvalet i livet

Helen beskriver det som två avgörande stunder i hennes liv som fick in henne på rätt bana. Den första var när hon hamnade på en föreläsning som gav henne mycket att tänka på.

– Föreläsaren sa ungefär att om man inte vet vad man vill göra i livet ska man tänka på något man skulle kunna göra gratis klockan två på natten. Då föddes en tanke om att jag redan hjälpte människor på min fritid. Många sökte sig till mig med sina problem.

Den andra avgörande stunden kom i samband med att Helen hjälpte en vän som hade kris i sitt förhållande.

– Jag gav henne råd, och det slutade med att de gifte sig och fick det jättebra tillsammans. Då skrev hon till mig och tackade, och sa att jag var världens bästa terapeut. Då kände jag starkt att jag måste göra något med det här. Det här vill jag jobba med.

Helen började leta efter utbildningar. Att flytta från Åland med dottern i skolan var inte ett alternativ, så distansstudier var alternativet. Men att hitta rätt visade sig inte vara så lätt.

– Jag visste först inte vilken terapiform som var rätt för mig. Jag visste att jag ville hitta något som går lite djupare, då jag är väldigt intresserad av det undermedvetna.

Till sist fann Helen rätt, en utbildning inom så kallad SER-terapi på distans i Helsingborg. Samtidigt gick hon även Hospitality management vid Högskolan på Åland, och i början försökte hon jonglera båda utbildningarna.

– Men det blev för tufft, så jag pausade högskolan här och fokuserade på terapeututbildningen.

Friheten viktig faktor

I januari i år fick Helen äntligen sitt diplom i handen, och kan nu stolt titulera sig diplomerad SER-samtalsterapeut.

– SER står för Samtal, Eneriflödesandning och Regressionsterpi. Det är samtalsterapi med olika verktyg, där man jobbar mycket med känslominnen. Vi kombinerar olika metoder och psykologiska teorier för att bearbeta undanryckta känslor. Jag erbjuder terapi både fysiskt och på disans, vilket öppnar fler dörrar.

Helen har startat eget företag och ser ljust på framtiden. Att ha sin egen firma ger henne den frihet hon länge längtat efter.

– Friheten har alltid varit mitt mål. Att själv kunna välja när jag jobbar, och hur mycket. Nu vill jag få detta att börja rulla.

En process genom livet

Även om Helen är tacksam över var hon står har vägen varit både lång och stundvis väldigt tung.

– Jag har mått väldigt dåligt i halva mitt liv. Till sist kom jag till en punkt då jag inte hade något annat val, jag var tvungen att ta itu med allt och reda ut det.

Helen drar in ett eftertänksamt djupt andetag.

– Det är inte lätt, och det tog lång tid. Men det var så värt det. Att reda ut trauma i sitt liv är inte ett mål, det är en process.

För Helen är det mycket tack vare hennes starka vilja och envishet som hon nu kan kan se sig på andra sidan av sitt dåliga mående.

– Att aldrig ge upp är viktigt. Är man villig att göra jobbet så blir det bättre.

Under sin utbildning till samtalsterapeut ingick det många timmar egenterapi, där Helen var den som fick sitta i klientstolen.

– Jag hade redan jobbat med mig själv i tolv år, men detta gav mig en chans att gräva ännu djupare. Att verkligen ta itu med mina trauman från barndomen. Jag utecklades väldigt mycket, och lärare mig mycket nytt om mig själv. Nu förstår jag mig själv bättre, varför jag känt och gjort som jag gjort genom livet.

Ett varmt leende sprids över Helens ansikte.

– Jag är trygg i mig själv, och vet vem jag är.

Hittade sin väg

Något som hjälpt Helen mycket på vägen mot ett bättre psykiskt mående är träningen.

– Jag led av en depression och åt mediciner mot det och sömnproblem. En dag slängde jag alla tabletter och började träna och tog tag i kosten. Nu är träningen en självklar del av mitt liv, en livsstil. Jag som avskydde idrott i skolan är nu beroende av träningen, säger hon och skrattar.

Utöver gruppträning och gemenskapen som Helen får på passen har hon även en annan vana hon behöver få plats med i sitt liv för att må bra.

– Jag kallbadar några dagar i veckan på vintern. Endorfinkicken det ger är fantastisk. Men kallbadar gör jag helst ensam. Det är min egentid, min lilla stund i vardagen.

När Helen flyttade till Åland kunde hon inte simma. Det lärde hon sig på egen hand genom att vada ut tills vattnet nådde hakan, och sedan öva på att simma in mot stranden. Om och om igen.

– Jag är uppvuxen mitt i landet utan vatten i närheten, så simma var ingenting som jag gjorde som barn. Men det var viktigt för mig att lära mig det, och ännu viktigare för mig att min dotter kan det. Från att hon var bebis har vi gått på simning.

Framåt i tiden hoppas Helen att hennes firma tar fart och att hon helt kan livnära sig på den. Hon ser även fram emot dagar på stugan i Vårdö.

– Jag kommer ju från landet, och livet på landet ligger mig nära hjärtat. Jag älskar även att åka båt och vara ute i skärgården. Det är så otroligt vackert.