– Ju mer man lär sig desto mer ödmjuk blir man, säger sjuksköterskan Inger Lindén som studerat och förkovrat sig hela livet. Nyligen tog hon en politices magisterexamen vid Åbo Akademi, i offentlig förvaltning och ledarskap. Hon vurmar för det lyssnande ledarskapet.

Att just vården skulle bli hennes kall i livet var ingen självklarhet. Inger föddes i Kroklund, Saltvik och föräldrarna skildes när hon var rätt liten. För Ingers del innebar det till en början flytt till Tjudö, Finström tillsammans med sin mamma. Hon var ensambarn men fick senare en halvsyster på sin pappas sida. När Inger var tio flyttade de till Godby. Att föräldrarna gick skilda vägar, och dessutom under en tid när det inte var så vanligt, har präglat henne. Farmor Ethel och hennes hus var dock alltid Ingers stora trygghet.

– Jag har alltid tyckt om äldre människor.

Hittade till vården

Redan när det var dags för studenten blev Inger själv mamma. Därför tog hon studenten på hösten det året. Ingen i Ingers familj hade jobbat inom vården och hennes mamma tyckte att hon kunde jobba på bank. Så när Inger hade varit hemma ett år med dottern följde hon mammans råd.

– En månad jobbade jag på Ålandsbanken, sedan insåg jag att det inte var för mig, säger Inger småleende.

1982 började hon i stället jobba på dåvarande De gamlas hem, på halvtid som vårdbiträde. Till en början var Inger chockad över ingredienserna i jobbet och undrade hur hon skulle klara av det, men det visade sig vara hennes kall.

– Det kändes värdefullt. Att skapa mening för den man vårdar.

Inger pratar om rapporteringen som förr skedde på ett lite annorlunda sätt än i dag. Om en annan typ av kommunikation och handskrivna journaler.

– Tidigare var det också mycket samma personal. Det var tryggt.

Inger utbildade sig på nytt, den gången till hjälpskötare, och återvände sedan till De gamlas hem igen innan hon senare bestämde sig för att bli sjuksköterska. Utbildningen skedde vid Ersta diakonisällskap i Stockholm.

– Min man jobbade på sjön. Varannan vecka var dottern med min mamma på Åland, varannan vecka kom maken och dottern till Stockholm.

Och visst upplevde hon det som jobbigt emellanåt – att vara ifrån dottern.

– Men mamma gav mig stöd och uppmuntran att fortsätta med studierna.

1988 blev hon klar sjuksköterska. Den hösten fick Inger andra barnet, en son. När han närmade sig ettårsåldern började hon göra inhopp på De gamlas hem. Därefter jobbade hon som sjuksköterska och avdelningssköterska, och vikarierade tidvis som föreståndare. Sedan blev det dags för lite studier igen. Den gången studier på distans, till avdelningssköterska vid Helsingfors sjukvårdsinstitut.

– Det är min passion att studera. Min livstråd. Att ha ett mål och ro i land det.

När Inger blev klar med dessa studier, 1992, väntade hon tredje barnet. Att vara hemma med barnen några längre tider har hon varit för rastlös för. På något sätt har hon försökt att kompensera för det nu. I hela den här resan har hennes mamma varit den fasta punkten. Så också när hon och maken skiljde sig 1995. Då hade de precis byggt hus tillsammans. De skilde sig i all vänskap.

– Det blev bra, konstaterar hon.

Inger var då 33 år. Äldsta barnet var 14, yngsta 3 år. Hon jobbade som sjuksköterska och avdelningssköterska på heltid och hade således både dagisbarn och skolbarn. Det var en intensiv tid. Fortsättningsvis var hon De gamlas hem, nuvarande Oasen, troget – förutom ett år då hon jobbade som föreståndare på Rosengården i Godby.

– Jag trivdes jättebra. Jag bodde nästan där i ett år, säger hon bildligt om jobbet i Finström.

Sedan återvände hon till sin forna arbetsplats igen.

– Det finns en själ där.

Offentligt ledarskap

När Inger var 40 träffade hon sin nuvarande sambo.

– När jag var 44 fick jag en sladdis, en son. Jag var nojig som mamma, men trygg i mig själv.

Hon är en högkänslig person.

– Det kan vara en fördel när man jobbar med det man gör och känner av stämningar. Det är oftast positivt, men kan också vara tungt.

2013 började hon jobba natt, deltid. Och det där med att studera – det har hon bara fortsatt med. 2016 tog hon en magister i hälsovetenskap. Emellanåt åkte hon till Vasa, men det mesta av studierna kunde hon sköta hemifrån.

– Ju mer man läser desto mer ödmjuk blir man.

Som nästa steg började hon studera förvaltning. Även om det inte är hennes hjärteområde så är det jätteintressant, menar hon. Rubriken för magisteravhandlingen är: Kvalitet i äldreomsorgen med begränsade ekonomiska resurser – vårdkvalitet ur ett anhörigperspektiv. “Är det möjligt att ge en god vård utan ökade kostnader?”

Att hon tar sig igenom studierna handlar snarare om att hon är målfokuserad än strukturerad. Och visst finns det de som undrar varför hon ska hålla på och studera när hon ändå snart är pensionär.

– Men det finns ju så mycket att göra. Så mycket gott.

Kompetens och hjärta

I sin avhandling tar Inger upp kvalitet i äldreomsorgen med begränsade ekonomiska resurser.

– Det är pengar man pratar om … att det inte finns pengar. Begränsade ekonomiska resurser är inget nytt under solen, vi behöver inte prata om pengar hela tiden utan fokusera på vårdpersonalen, på kvalitet och mjuka värden …

Därmed kommer hon in på problemfokusering. Inger tycker däremot att man ska fokusera på att börja i den andra ändan – med att se människan.

– Man måste tända den där lågan, inte släcka den.

Hon tror inte att det är omöjligt, bara man ser just människan och funderar över hur man själv vill ha det.

– Vi lever i ett åldersfixerat samhälle och lever så snabbt. Vi ska högakta vårt ursprung, men kanske handlar det om att vi är rädda för att vara nästa på tur.

Inger inflikar att det är kommunerna som sköter äldrevården på Åland.

– Och det finns ju så många kommuner. De som sitter i styrelser behöver få mer kunskap. Lyssna och gå med ut. De som jobbar på golvet vet. De vet vad som kan sparas på.

– Det är fantastiska människor som jobbar i vården.

Hon pratar om rummet på ett boende – känslan för den boende och om vikten av att personalen mår bra.

– Har du en personal som trivs ger de en bra vård!

Är det således möjligt att ge en god vård utan ökade kostnader? Inger svarar genom att exemplifiera genom ett svar som en anhörig gav:

– ”Jag tror att du kan, om du har rätt inställning, rätt människor på rätt plats, så tror jag att du kan med dom resurser du har … för att det är så pass lite som gör så mycket”.

– Som boendemiljön. Den behöver inte kosta så mycket. Visst, det ska vara funktionellt och finnas hjälpmedel men du måste känna dig välkommen – att det är ditt rum.

Under 2018-2019 jobbade Inger i Roslagen och tre somrar har hon jobbat på demensboendet Solbacka i Norrtälje.

– Många har jobbat där länge och de säger alltid: ”Oj, vad roligt att du kommer igen”. De har ett annat upplägg där.

– Roslagen har blivit mitt andra hem.

Hon beskriver vikten av bemötandeplaner som finns där och om den boendes levnadshistoria som finns på plats från början till slut. Hon nämner intresset för människan – vad just den människan har varit med om i sitt liv. Om att det är det som ska vara utgångspunkten. Annars finns det en risk för att man pratar olika språk.

– Levnadsberättelsen ska vara ett värdefullt dokument i vården.

Att bli sedd

Inger kommer in på att vi alla vill känna oss behövda när vi vaknar om morgnarna. Att livet har en mening. Där någonstans kommer hon också in på djurs betydelse – för henne själv och i vården. Hennes mormor och morfar hade bondgård och hon har alltid varit en ”djurmänniska”. Sedan 2006, när yngsta sonen föddes, är Sund hemma för henne. Hon flyttade till sambon som hade hus och hem där. Till familjen hör en katt och en jakthund. Dessutom finns det hundar i resten av familjen – hundar som hon gärna tar hand om. Familjen, de fyra barnbarnen och hennes mamma är viktiga för henne.

– Jag försöker finnas till hands.

Att jobba natt sliter, men Inger är tacksam över att hon kan sova och har hon en stund över under dagen passar hon på att göra just det – sova. Hon tränar mycket, både på gym och i gruppträning. Det är hennes ventil. Sociala medier älskar hon –att skapa kontakter. Drömmen är att skapa ett helt nytt boende. Inte är det heller omöjligt att hon tar ett steg in i politiken. Inger har inga problem med att göra sig obekväm. Hon är en existentialist och funderingarna är många. Hon vill verkligen lyfta lärandet och ta tillvara folks kunnande.

Hon menar att vi har hamnat i ett ekorrhjul, men att vi inte får glömma bort att man är viktig som person och att det gäller att ha en relation med sin personal.

– Man behöver hjälp och stöd som ledare. Ledare har det också tufft i dag. Mellanchef är ett utmanande jobb. Det pratas så mycket om delaktighet, men det är nog a och o, understryker hon.

Inger nämner vikten av att bli sedd som vårdpersonal – att någon ser att man gör ett bra jobb.

– Jag älskar mitt jobb, men är ibland rädd för att hjärtat ska brista när det är så svårt att rekrytera personal till äldreomsorgen. Vårdpersonalen är vår största och dyrbaraste resurs, så investera i den.