Olav Johansson öppnar dörren till ett av de små studierummen på stadsbiblioteket i Mariehamn. Han har en stor kärlek till Tyskland och det tyska språket, och varje vecka besöker han det här rummet för att delta i en samtalsgrupp på tyska tillsammans med likasinnade. Kärleken till Tyskland sträcker sig långt tillbaka, ända till år 1972. Men vägen dit började i Saltvik.

Olav föddes i Mittiby, Nääs, Saltvik år 1945. Då fanns det ännu inget bb på Åland, så hemmafödslar var det enda alternativet. Han beskriver sin uppväxt som trygg och varm, i vad som var ett kyrkligt hem. Med en varm och lugn röst berättar han om sitt liv och alla dess spännande upplevelser som det fört med sig.

– Min farfar var kyrkvärd i västra Saltvik, och min morfar var kyrkvärd i östra Saltvik. Som barn följde jag ofta med till kyrkan och jag försökte lära mig spela psalmer hemma på egen hand. Jag är ingen musiker, men jag tyckte mycket om det som hade med kyrkan att göra.

Intresset för kyrkan och religionen växte under hans studietid vid Ålands lyceum där han blev bekant med två präster. Olav drogs med i en del av kyrkans verksamheter, och kände att han trivdes bra i gemenskapen. Att han senare skulle bli präst var dock inte en självklarhet.

– Jag hade egentligen två alternativ framför mig när jag tog studenten. Det ena var arkitekt. Jag ritade mycket byggnader och slott, och tyckte mycket om det. Men jag hade inte läst lång matte så det gick inte. Det andra valet var historia. Jag hade en väldigt fin historielärare under gymnasietiden som var inspirerande.

Men när det slutligen var dags att välja väg framåt började Olav studera teologi vid Åbo akademi.

– Det blev nog snabbt väldigt klart för mig vad studierna skulle leda till, att det var präst jag skulle bli.

Vägen gick till Tyskland

När studierna började närma sig sitt slut fick Olav upp ögonen för ett stipendium man kunde söka som berättigade till ett års utbytesstudier i Tyskland. Han sökte, fick det och flytten blev ett faktum.

– Under tiden i Tyskland skrev jag även på min avhandling. Då skickade jag per post delar ur den till min handledare i Åbo som gav kommentarer och skickade tillbaka.

Olav skrattar gott åt minnet.

– Tänk vad man litade på posten. Men sen igen, det fanns ju inget annat sätt att göra det på.

När året i Tyskland tog slut kände Olav att han inte var redo att åka hem, och hans önskan om att få stanna kvar i Tyskland skulle snart bli uppfylld. En finländsk präst som jobbade vid en ortopedisk klinik i Münster skulle sluta på sin tjänst, och Olav sökte jobbet.

– Jag åkte hem till Finland för att träffa biskopen. Jag bad om ett rekommendationsbrev av honom så jag kunde bli prästvigd i Tyskland. Det fick jag, så jag reste tillbaka och blev prästvigd där.

Totalt bodde Olav tre år i landet, men kärleken till landet och språket lever kvar än i dag.

– Tyska är mitt absoluta favoritspråk. Jag har ett stort intresse för språket, och det är mitt andra språk framom finskan.

Träffat påven

När det blev dags att lämna Tyskland ledde vägen inte tillbaka till Åland.

– Jag var övermodig som ung och tänkte att Åland flyttar jag nog aldrig tillbaka till, skrattar Olav.

I stället hägrade huvudstaden Helsingfors. En lämplig tjänst blev ledig, och för att kunna få ordinarie tjänst valde Olav att läsa pastoralexamen vid sidan av arbetet. Under sina år i Helsingforstrakten hann han arbeta i tre olika församlingar och hans minns samtliga med värme och glädje.

– Jag hade bland annat Drumsö som område under en period. Det var en fin tid. Det fanns en liten svenskspråkig kyrka, där verksamheten utvecklades under min tid. Det var hemtrevligt och familjärt, precis så som jag önskar att kyrkan ska vara.

Under sin tid som präst hann Olav med en rad minnesvärda upplevelser. Bland annat har han skakat hand med den polska påven Johannes Paulus II och byggt upp ett kapell för den svenskspråkiga församlingen i Vanda. Han har även varit kyrkoherde och ordnat sällskapsresor till Vatikanen i Rom. Men mest av allt har gudstjänsterna betytt för honom – och de betyder mycket än i dag.

– Gudstjänsterna har alltid varit väldigt betydelsefulla för mig och det har alltid varit viktigt att lekmän ska få vara delaktiga. Lekmännen fick bland annat välkomna besökarna vid dörren, samla in kollekt och hjälpa till att dela ut nattvarden. I en församling ordnade vi kyrkkaffe efter gudstjänsterna. En grupp som kallade sig för ”köksbrigaden” ordnade lunch för församlingsborna en gång i månaden. Jag har god kontakt med några av dem än i dag. Det var en rolig tid.

Renoverat två hus

Olav visste tidigt att att han inte ville bli kvar i Helsingfors efter att han pensionerat sig. Han började på 1980-talet renovera sin farmors hus i östra Saltvik på sin lediga tid.

– Det var ett vackert hus. Farmor hade blivit änka och blev på 1930-talet bekant med min farfar som var änkling. De gifte sig så småningom och hon flyttade till Mittiby. Jag började som ung renovera hennes tomma hus och hade tänkt stanna där som pensionär.

Men livet ville annorlunda. Sedan snart 20 år tillbaka har Olav slagit sig till ro igen på Åland och slutit sin cirkel genom att ta över det hus han föddes i.

– Efter att våra föräldrar gick bort funderade jag och mina syskon på vad som skulle hända med gården. Jag kunde inte låta den gå till försäljning, så jag bestämde mig för att ta över hemmet och sålde farmors hus.

Gården är känd i bygden för sin vackra trädgård, ett arv Olav gärna förvaltar. Hans röst ändras och en gedigen stolthet gör sig hörd medan han berättar om trädgårdens historia.

– Min farfar var mycket trädgårdsintresserad, och år 1929 togs en ritning över gården fram tillsammans med Ålands första landskapsanställda trädgårdsinstruktör. Trädgården är bevarad nästan identiskt efter den ritningen än i dag, nästan 100 år senare.

Grindarna in till gården är arkitektritade, och har en speciell plats i Olavs hjärta.

– Jag minns ännu ljudet av av klangen i grindarna när jag i min barndom sprang ut och in genom dem. De har samma ljud än i dag.

Huset, som är byggt år 1830, har fått genomgå en rad renoveringar och moderniseringar sedan Olav och hans sambo flyttade in. Han skrattar glatt när han konstaterar att det ständigt pågår ett byggnadsprojekt på gården. Han är tacksam över att ha haft duktiga hantverkare till hjälp längs med hela renoveringsresan.

– Jag är nog bara en hjälpreda, säger han och skrattar.

Förvaltare och generös värd

Olav hoppas få fortsätta att vara aktiv. När tillfällen ges vikarierar han gärna som präst i hemförsamlingen. Han är även aktiv i norra Ålands äldreråd, där tillgänglighetsfrågor i allmänna utrymmen ligger honom varmt om hjärtat.

– Jag är särskilt intresserad av tillgängligheten i kyrkorna. I kyrkan ska man lyfta fram de som är små och de svaga, men ibland kan till exempel bänkarna bli ett hinder. Denna fråga vill jag jobba vidare med.

I sin trädgård har Olav ordnat friluftsgudstjänster, där det en gång kom över 120 personer. En tillställning som kanske dyker upp i framtiden igen.

– Jag vill bjuda på den vackra gården åt andra. Jag vill att den ska få vara en välkomnade plats, och runt min födelsedag har jag ofta öppet hus med sång och musik.

Det är hemma i egen vrå han vill spendera sin tid. Att få se huset tas om hand och leva vidare gör honom lycklig.

– Jag ser mig själv som en förvaltare, det är mitt jobb att hålla det i skick. Men jag är inte ung längre, jag fyller 80 år nästa år och har mina begränsningar. Jag vill bara kunna traska på i min trädgård och göra vad jag kan så länge jag kan.

Olav skrattar till.

– Men det är väldigt viktigt att häckarna är korrekt klippta.

Vad framtiden i övrigt för med sig är han lyckligt oviss om.

– Luther sade att om världen går under i morgon skulle jag ändå plantera ett äppelträd i dag. Det är viktigt för dagens unga att våga tro på framtiden. Själv är jag i åldern att jag får ta en säsong i sänder. Men jag är tacksam och nöjd med det jag har.

Dörren till studierummet öppnas och en av Olavs kurskamrater kliver in. De utbyter genast hälsningsfraser på tyska och Olav förflyttar sig mentalt tillbaka till en tid i hans liv som han håller nära hjärtat.